Historia.nu med Urban Lindstedt

Över 3 500 människor dödades under konflikten i Nordirland, vanligen kallad the Troubles. Från slutet av 1960-talet till långfredagsavtalet 1998 präglades samhället av bombdåd, skottlossningar och sekteristiskt våld. Bakom konflikten låg århundraden av kolonisering, religiösa motsättningar och kamp om mark och politisk makt. Men Nordirlands historia handlar också om hur bittra fiender kunde närma sig varandra. Efter årtionden av våld växte en fredsprocess fram som gjorde maktdelning möjlig mellan unionister, som ville behålla banden till Storbritannien, och nationalister, som ville förena Irland. I avsnitt 157 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten i Nordirland. Konfliktens rötter sträcker sig långt tillbaka i det engelska och senare brittiska herraväldet över Irland. Under 1600-talet bosatte sig protestanter från England och Skottland på mark som hade konfiskerats från irländska jordägare i Ulster. Koloniseringen skapade motsättningar där religion, ägande och politisk tillhörighet flätades samman. Den katolska befolkningen utsattes under lång tid för politiska och ekonomiska inskränkningar. Samtidigt bidrog uppror och våld mot protestanter till en rädsla för att hamna under katolskt styre. Historiska övergrepp levde vidare i båda gruppernas kollektiva minnen. När Irland delades 1921 bildade sex av Ulsters nio grevskap Nordirland. Året därpå upprättades Irländska fristaten, medan Nordirland förblev en del av Storbritannien. Där säkrade den protestantiska och unionistiska majoriteten ett långvarigt politiskt maktinnehav. Den katolska minoriteten diskriminerades bland annat vid tillsättningen av arbeten och fördelningen av offentliga bostäder. Valkretsindelning och regler för kommunal rösträtt bidrog till att begränsa dess politiska inflytande. Under 1960-talet började en medborgarrättsrörelse kräva reformer och lika rättigheter. År 1969 eskalerade motsättningarna till omfattande gatustrider och angrepp på bostadsområden. Provisoriska IRA bildades genom en splittring inom IRA i slutet av 1969 och inledde därefter en väpnad kampanj mot det brittiska styret. Organisationens attentat drabbade både säkerhetsstyrkor och civila. Lojalistiska paramilitära grupper genomförde samtidigt mord och bombdåd, ofta riktade mot katolska civila. Åren 1971–1976 blev konfliktens blodigaste period. Enbart 1972 dödades omkring 480 människor. Under hela konflikten utgjorde civila en majoritet av dödsoffren. Efter årtionden av våld växte insikten att konflikten krävde en politisk lösning. Vapenvilor, kontakter mellan motståndarna och långvariga förhandlingar banade väg för ett avtal. De brittiska och irländska regeringarna spelade centrala roller, liksom nordirländska politiker och amerikanska medlare. Den 10 april 1998 slöts långfredagsavtalet. I folkomröstningarna följande månad stödde drygt 71 procent av de röstande i Nordirland avtalet. I Republiken Irland röstade drygt 94 procent för de grundlagsändringar som hörde samman med uppgörelsen. Avtalet lade grunden för ett självstyre där unionister och nationalister skulle dela makten. Ett parlament med ursprungligen 108 ledamöter inrättades. En central princip var att Nordirlands statstillhörighet endast skulle förändras med en majoritets stöd. Fredsprocessen utplånade inte motsättningarna eller sorgen efter offren. Men den skapade en väg bort från det omfattande våldet. Nordirland visar hur politiska kompromisser kan göra det möjligt för gamla fiender att styra tillsammans, även när de fortfarande är oense om landets framtid. Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall. Musik: Catch Up With av Denis Kotenko, Soundcloud Audio. Bild: Orangemän, Ulster Covenant Commemoration Parade, Chichester Street, Belfast, Nordirland, September 2012, Wikipedia, Creative Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att föreställningen om djävulen växte fram kom synen på trolldom och häxeri att förändras i grunden. Teologer, inkvisitorer och jurister att kom att förena äldre föreställningar om trolldom med läran om kätteri, demoner och djävulens makt. Den trollkunniga grannen förvandlades till medlem av en hemlig satanisk sammansvärjning. Omkring år 1500 fanns den tankevärld på plats där blotta rykten ledde till fruktansvärd tortyr och obligatoriska dödsdomar. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet och författare till Ondskans tid – En historia om trolldom och häxeri. Föreställningar om magi var mycket äldre än kristendomen. Sjukdomar, missväxt och dödsfall kunde förklaras med förbannelser och övernaturliga krafter. Men folklig tro var en sak och den lärda kyrkliga traditionen en annan. Den kyrkorättsliga texten Canon Episcopi, som är belagd hos Regino av Prüm omkring år 906, behandlade kvinnor som trodde sig färdas genom natten tillsammans med den hedniska gudinnan Diana. Slutsatsen var inte att de verkligen kunde färdas på detta sätt. De ansågs ha blivit vilseledda av demoniska illusioner. Det betydde inte att kyrkan accepterade magi. Trolldom och spådom fördömdes, men under äldre medeltid saknades ännu den fullt utvecklade föreställningen om en organiserad häxsekt i förbund med Satan. De stora europeiska häxprocesserna var därför framför allt ett tidigmodernt fenomen. Deras intellektuella och juridiska förutsättningar växte däremot fram under senmedeltiden. Under 1200- och 1300-talen intensifierade kyrkan kampen mot kättare. Inkvisitoriska rättsformer utvecklades samtidigt som teologerna ägnade allt större uppmärksamhet åt djävulen och demonerna. Därmed uppstod en ödesdiger fråga: kunde den som använde magi egentligen samarbeta med djävulen? Under påven Johannes XXII:s pontifikat togs viktiga steg i denna riktning. År 1320 tillsattes en teologisk och juridisk kommission som behandlade frågan om demonisk magi och kätteri. I Super illius specula, vanligen daterad till 1326 eller 1327, fördömdes människor som offrade till demoner, dyrkade dem eller ingick förbund med dem. Skillnaden var fundamental. Tidigare kunde någon anklagas för att skada en granne genom magi. Nu kunde magin också uppfattas som ett angrepp på den kristna ordningen. Djävulen hade flyttat in i rättssalen. Det fick stora rättsliga konsekvenser. Om häxor ansågs ingå i en organisation räckte det inte längre att finna en misstänkt. Domarna började också söka efter hennes medbrottslingar. Under 1400-talets första hälft blev västra Alperna ett centrum för den nya typen av förföljelse. Processerna i Valais i dagens Schweiz, som inleddes 1428, hör till de första stora systematiska häxjakterna i Europa. Här anklagades människor inte bara för enskilda trollkonster utan också för att ha slutit förbund med djävulen och deltagit i hemliga sammankomster. Under förhören kunde de pressas att bekänna sådant som domarna redan förväntade sig att höra. Tortyr kunde också användas. Om häxorna antogs mötas tillsammans måste också andra ha varit närvarande. Den misstänkta kunde därför pressas att ange grannar och bekanta. En process kunde föda nästa. Häxjakten hade fått en mekanism som gjorde att den kunde sprida sig. Bild: Ett enbladstryck från 1555 berättar om en häxbränning i Derenburg i grevskapet Reinstein. Så spreds dramatiska skildringar av häxprocesser till en bred publik och bidrog till föreställningarna om trolldom i 1500-talets Europa. Upphovsperson okänd. Digitalisering: R. Decker. Public domain via Wikimedia Commons. Musik: Timeless Shores av Jackchai Tilakoon, Storyblock Audio Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ensamhet, tystnad och bön skulle få brottslingen att ångra sig och börja ett nytt liv. Under 1800-talet satsade Sverige stora resurser på moderna cellfängelser. Reformen framställdes som ett humanitärt framsteg, men bakom celldörrarna kunde isoleringen bli en mardröm för själen. I avsnitt 154 av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Roddy Nilsson vid Göteborgs universitet, som har undersökt fängelsernas historia i flera böcker. Det moderna fängelsesystemet växte fram under 1800-talet. Upplysningens reformidéer förenades med kristna föreställningar om ånger och omvändelse. Fången skulle förbättras genom disciplin, arbete och religiös vägledning. Isoleringen skulle också skydda den intagne från andra fångars skadliga inflytande. Tidigare hade böter, kroppsstraff och dödsstraff dominerat det svenska straffsystemet. Under medeltiden användes inlåsning främst i väntan på rättegång eller straffets verkställande. Senare fick frihetsberövande och tvångsarbete större betydelse. På fästningsfängelserna levde fångarna under hårda förhållanden, ofta tillsammans med andra intagna. 1800-talets reformatorer ville ersätta denna miljö med ordnade anstalter där varje fånge hade en egen cell. Sverige hämtade inspiration från Philadelphiasystemet, som byggde på att fångarna hölls åtskilda. Mellan 1846 och 1880 uppfördes 45 nya cellfängelser i landet. Vissa anstalter utrustades med för tiden avancerade bekvämligheter. Rannsakningsfängelset i Stockholm, som öppnade 1852, hade exempelvis vattenklosetter, vattenledningar och centralvärme. Den tekniska moderniteten gick hand i hand med en långtgående kontroll över fångarnas vardag. Men den påtvingade ensamheten kunde bryta ned människorna som den skulle förbättra. När förhoppningarna om minskad brottslighet och moralisk omvändelse inte infriades fick ordning, disciplin och säkerhet allt större betydelse. Enligt Roddy Nilssons forskning tillbringade omkring 90 procent av fångarna hela sin strafftid i ensamcell vid sekelskiftet 1900. Under 1900-talet luckrades cellsystemet gradvis upp. Med reformen som trädde i kraft 1946 övergavs isoleringen som grundprincip för straffverkställigheten. Fångarna skulle i större utsträckning vistas tillsammans och förberedas för ett liv utanför murarna. Läs mer: Roddy Nilsson, En välbyggd maskin, en mardröm för själen: det svenska fängelsesystemet under 1800-talet, Lund University Press, 1999. Musik: Classical Classical av Bobby Cole, Storyblocks Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dr Hans Frank (1900-1946) var Adolf Hitlers personliga advokat. Den bildade och kulturellt intresserade juristen deltog i den misslyckade ölkällarkuppen 1923 och hjälpte senare Hitler att montera ned den tyska rättsstaten. Trots att Hans Frank aldrig tillhörde nazistpartiets inre kärna, blev han utsedd att leda den civila administrationen av det ockuperade Polen – generalguvernementet Polen. Hitler ville ha en lojal beundrare på plats i Polen för att hänsynslöst exploatera landet, samt underlätta förintelsen. Hans Frank gav åklagarna i Nürnbergrättegången tillgång till sina detaljerade arbetsdagböcker i 38 volymer – för att han trodde att det skulle rädda honom från galgen. Han hängdes 1946 för brott mot mänskligheten. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc om Hans Franks väg till makten och hans ansvar för terrorn i Polen. Szulc är aktuell med boken Hitlers jurist: Berättelsen om Hans Frank, utgiven av Historiska Media. Juristen Hans Frank blev tidigt medlem i Nazistpartiet och deltog i periferin av Hitlers ölkällarkupp 1923. Men trots att han under kampåren var Adolf Hitlers personliga advokat tillhörde han inte partiets inre kärna. Han var en bildad man med kulturella ambitioner. En karriärist och ideologiskt övertygad nazist som bidrog till att omsätta diktaturens principer i dödlig praktik. När nazisterna försökte nå makten genom val och inom den parlamentariska ordningen fick Frank en viktig roll. Som advokat företrädde han Hitler och NSDAP i ett stort antal rättsprocesser och blev en av partiets ledande jurister. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev han bland annat bayersk justitieminister och president för Akademin för tysk rätt. År 1934 utsågs han till riksminister utan portfölj. Han framställde sig som den nationalsocialistiska rörelsens främste jurist. Hans uppgift var emellertid inte att försvara rättsstaten, utan att förändra rättens innebörd. Nazisterna avskaffade inte alla lagar över en natt. I stället förändrades lagstiftningen, domstolarnas självständighet urholkades och rättsliga principer anpassades till den nya regimen. Frank var en ivrig förespråkare för denna utveckling. Föreställningen att staten var bunden av lagen ersattes av tanken att rätt var det som tjänade det tyska folket, vars vilja nazistpartiet och ytterst Hitler påstods representera. Domaren skulle inte enbart fråga vad lagen sade, utan också vad den nationalsocialistiska världsbilden krävde. Efter Tyskland angrep Polen den 1 september 1939 förändrades införlivades delar av landet med Tyska riket, medan stora delar av centrala och södra Polen organiserades som det så kallade Generalguvernementet. Hans Frank blev ansvarig för den civila administrationen av generalguvernementet den 26 oktober 1939. Från det kungliga slottet Wawel i Krakow byggde Frank upp ett hovliknande liv, samtidigt som befolkningen utsattes för en allt brutalare ockupation. Polen skulle exploateras ekonomiskt, leverera arbetskraft och livsmedel till Tyskland och underordnas nazismens raspolitik. Terrorn riktades tidigt mot människor som kunde tänkas leda ett framtida motstånd: lärare, akademiker, präster, politiker och jurister. Under våren och sommaren 1940 intensifierades förföljelserna genom AB-Aktionen, Außerordentliche Befriedungsaktion. Tusentals polacker greps; många avrättades och andra skickades till koncentrationsläger. Bild: Hans Frank, generalguvernör för det tyskockuperade Generalguvernementet i Polen, vid en polisparad i Kraków under andra världskriget. Foto: Bundesarchiv, Bild 121-0270, CC BY-SA 3.0 DE, via Wikimedia Commons. Musik: Prelude In F Minor av Eul, Storyblock Audio Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Riddarna växte fram som en militär och social grupp under tidig medeltid, när bepansrade ryttare fick en allt viktigare roll i ett politiskt splittrat Europa. Med hästar, lansar, svärd och efter hand allt mer avancerade rustningar blev de en betydande kraft på slagfältet. Under flera århundraden kom riddarväsendet att prägla Europa militärt, socialt och kulturellt. Från 1100-talet utvecklades också en hövisk kultur kring riddarna, med ideal om bland annat mod, trohet, artighet och självbehärskning. Men riddarnas militära dominans var inte beständig. Infanteri beväpnat med bland annat pikar, långbågar och armborst kunde under rätt förutsättningar stå emot tungt kavalleri. Från senmedeltiden förändrade dessutom krutvapnen krigföringen i grunden. Riddarna försvann inte över en natt, men deras roll på slagfältet förändrades och deras relativa militära betydelse minskade. I avsnitt 159 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och arkivarien Charlotte Borgerud. Hon är författare till Riddarna och deras värld, som gavs ut av Natur & Kultur 2021. NOK De höviska ideal som hade vuxit fram kring riddarväsendet blev däremot betydligt mer långlivade. Föreställningar om ridderlighet, plikt och att skydda de svaga levde vidare långt efter medeltiden. Ett ofta använt exempel är katastrofen med Titanic 1912, då kvinnor och barn prioriterades vid evakueringen. Riddarna utvecklades efter hand från professionella, tungt beväpnade ryttare till en grupp som i stora delar av Europa kom att förknippas med aristokratin. Alla riddare var dock inte från början adliga, och alla adelsmän var inte riddare. Från 1100- och 1200-talen blev riddarskapet allt tydligare knutet till börd, jordägande och social status. Privilegier kunde följa med denna ställning, men de varierade mellan olika tider och områden. Kring riddarna utvecklades samtidigt en hövisk kultur med ideal om elegans, ädelhet, trohet, fromhet och gott uppförande. Riddaren förväntades visa mod, skydda svaga och uppträda behärskat. Dessa ideal stod ofta i skarp kontrast till verklighetens krigföring, där plundring, övergrepp och massakrer kunde drabba civilbefolkningen. Just denna motsättning är en av riddarväsendets mest intressanta paradoxer. Den samhällsgrupp vars främsta uppgift var att utöva organiserat våld omgavs samtidigt av en ideologi som betonade självbehärskning och höviskhet. Riddaridealet knöts också till den kristna tron. Under korstågen kunde striden framställas som en religiös plikt, och färden till det heliga landet som ett uttryck för både fromhet och tapperhet. Med tiden utvecklades nya sätt att möta tungt kavalleri. Bågskyttar, armborstskyttar, pikenerare och andra infanteriförband kunde, beroende på terräng och taktik, orsaka stora problem för riddare till häst. Under 1300-talet kunde förbättrade armborst dessutom tränga igenom delar av dåtidens skyddsutrustning, vilket i sin tur drev utvecklingen mot allt mer heltäckande plåtrustningar. Omkring 1420 var kompletta plåtrustningar i bruk. Det var alltså inte ett enskilt vapen som gjorde riddarna föråldrade. Förändringen berodde på en kombination av nya vapen, nya taktiker, större infanteriförband och framväxten av mer centraliserade arméer. Lyssna också på De engelska långbågarna vs tungt beväpnade franska riddare och De kristna korstågen utvecklade krigsföringen. Historia Nu Bild: Illustration ur Codex Manesse, fol. 17r, föreställande hertigen av Anhalt i strid. Utförd av den så kallade Meister des Codex Manesse omkring 1305–1315. Public domain via Wikimedia Commons. Wikimedia Commons Musik:Triumphant Opening – Arrival of the King av Emanuele Dentoni, Soundblock Audio. Mer historia. Utan reklamavbrott. Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta göra historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen. Bli premiumlyssnare – för historiens skull. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Japan är kontrasternas land. Höghastighetståg och gigantiska stadslandskap existerar sida vid sida med tempel, hantverk och ceremonier med månghundraåriga traditioner. Samtidigt som japansk populärkultur är starkare än någonsin minskar befolkningen. Många specifikt japanska fenomen, som sumobrottning, teceremonin och japanska trädgårdar, är präglade av traditionen. En sumomatch inleds med omständliga ritualer trots att själva kampen kan vara över på sekunder. I ett tehus ägnas stor omsorg åt hur redskap hålls och används. I en stenträdgård kan växter och vatten ha reducerats till sten, mossa och krattat grus. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Stefano Foconi om japanska trädgårdar, teceremonin, mat och dryck samt sumobrottning. Han är aktuell med boken Japan – tio betraktelser över det svårbegripliga. En japansk trädgård kan se ut som om naturen lämnats åt sig själv. Ett krokigt träd lutar över en damm, mossan breder ut sig mellan stenarna och en stig slingrar sig fram. Men bakom miljön finns ofta år av planering, beskärning och omsorg. Det som ser enkelt ut är ofta resultatet av omfattande arbete. En stenträdgård som utstrålar stillhet måste skötas. En teceremoni kräver lång träning. En teskål kan vara högt värderad just för sina ojämnheter. Den japanska trädgårdskonstens historia sträcker sig tillbaka till Heianperioden, 794–1185, med stora dammar med öar centrala inslag i aristokratins trädgårdar. Senare utvecklades de torra landskapsträdgårdarna, karesansui, där stenar och grus kan frammana berg, öar och vatten. Den berömda trädgården vid Ryōan-ji i Kyoto består av femton stenar i krattat grus – en stark kontrast mot den europeiska barockträdgårdens fontäner, blomsterprakt och symmetri. Från trädgården är steget inte långt till teceremonin. Den formella japanska tepraktiken kallas chanoyu, ungefär ”hett vatten för te”. Namnets enkelhet står i kontrast till den sofistikerade ritual som utvecklats kring drycken. Te kom till Japan från Kina. Under 1400-talet fick temästaren Murata Jukō stor betydelse för den estetik som kom att prägla chanoyu. Under 1500-talet utvecklades traditionen vidare genom Sen no Rikyū, som förknippas med wabi-cha: enkelhet, återhållsamhet och uppskattning av rustika och asymmetriska föremål. En teceremoni handlar bara delvis om att dricka te. Arkitektur, trädgård, keramik, blommor, kalligrafi och redskap är viktiga, men framför allt relationen mellan värd och gäst. Att lära sig teceremonin innebär därför också att träna uppmärksamheten på gästerna, årstiden, rummet och föremålen. I sumobrottningen blir mötet mellan ritual och fysisk verklighet särskilt tydligt. Grundregeln är enkel: två brottare, rikishi, möts i en cirkelformad ring, dohyō. Den förlorar som först går utanför ringen eller vidrör marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna. Men den som bara ser själva kampen missar mycket. Före matchen utför brottarna symboliska rörelser, stampar i marken och visar sina öppna händer. Ringen är mer än en idrottsyta. Inför stora turneringar hålls dohyō matsuri, där böner framförs för säkerhet och framgång. Salt, ris och andra lyckobringande föremål begravs i ringens mitt. Sumon förenar därmed sport, religion, underhållning och historia. Sumons ursprung försvinner in i myt och legend. De äldsta japanska krönikorna Kojiki från 712 och Nihon shoki från 720 innehåller kraftmätningar som senare knutits till sumons historia. Brottningen förekom också i riter kring årets skörd och blev senare en hovceremoni. Bild: Sumoturnering i Edo-periodens Japan vid vårturneringen 1846. Kanjin-sumo förenade religiösa traditioner med offentlig underhållning och arrangerades historiskt bland annat till förmån för tempel och helgedomar. Nishiki-e av Utagawa Kunisada (1786–1865). Public domain via Wikimedia Commons. Musik: In Ancient Japan av Yagull Music, Storyblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fornborgen Sandby borg på sydöstra Öland bär spår av en massaker som sannolikt ägde rum i slutet av 400-talet e.Kr. En möjlig förklaring är att dådet var en del av en lokal maktkamp under den turbulenta folkvandringstiden. Forskarna har kopplat händelsen till en period då maktförhållandena förändrades i spåren av Västromerska rikets upplösning. Hur fruktansvärd massakern än var har Sandby borg bevarat två ögonblick från för omkring 1 500 år sedan på ett ovanligt tydligt sätt: vardagslivet strax före katastrofen och spåren efter själva dödandet. I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Helena Victor, fil.dr i arkeologi, enhetschef vid Museiarkeologi sydost på Kalmar läns museum och projektledare för utgrävningarna i Sandby borg, samt Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog och docent vid Linnéuniversitetet. Folkvandringstiden, cirka 400–550 e.Kr., var en period av stora politiska och sociala förändringar i både Europa och Skandinavien. Västromerska rikets nedgång och upplösning, hunnernas expansion, krig och skiftande allianser påverkade samhällena även i södra Skandinavien. Sandby borg på sydöstra Öland är en av minst 15 kända fornborgar på ön. Många av de öländska borgarna omges av kraftiga stenmurar och rymmer lämningar efter stenhus. Sandby borg skiljer sig från flera av de andra genom sitt utsatta läge alldeles intill Östersjön. Murarna har uppskattats ha varit omkring fyra till fem meter höga. Men de skyddade inte människorna i borgen. Vid utgrävningarna har arkeologerna hittat kvarlevor efter minst omkring 30 individer, trots att bara ungefär en tiondel av borgens inre har undersökts. Flera kroppar låg kvar där människorna hade fallit. De döda representerar alla åldrar, från spädbarn och barn till äldre vuxna. Tidiga osteologiska undersökningar visade en tydlig övervikt av män och kunde inte identifiera några kvinnor bland de könsbedömda skeletten. Senare DNA-analyser har dock visat att minst en av de undersökta individerna var kvinna. Skadorna berättar om ett ensidigt våld. Flera offer har fått slag bakifrån eller från sidan, medan skador som ofta uppkommer när någon försöker försvara sig i strid saknas. Forskarna tolkar därför händelsen som en massaker snarare än ett regelrätt slag. Efter överfallet tycks borgen ha övergivits. Människorna begravdes inte, och djur lämnades kvar. Samtidigt blev mängder av värdefulla föremål liggande, vilket talar emot att plundring var angriparnas främsta motiv. Att de döda inte fick någon begravning är särskilt anmärkningsvärt i ett samhälle där omfattande dödsriter hade stor betydelse. Fynden visar också att åtminstone delar av befolkningen i Sandby borg hade tillgång till exklusiva föremål och långväga kontaktnät. Bland fynden finns förgyllda silverspännen, glas- och silverpärlor, smycken och föremål med ursprung eller förebilder långt söder och öster om Öland, ända ned mot områden inom det tidigare romerska imperiet. Särskilt uppseendeväckande är hus 40. Där hittades en av borgens fem smyckesgömmor och kvarlevor efter minst nio människor. Sex skelett låg fortfarande sammanhängande, medan delar av minst tre ytterligare individer påträffades i huset. Skador på flera av dem visar att de utsattes för dödligt våld, och kropparnas lägen tyder på att de inte flyttades efter döden. Det är just kombinationen av vardagsföremål, djurrester och människor som lämnades kvar som gör Sandby borg så speciell. Här finns inte bara spåren efter en våldsam händelse, utan också en sällsynt ögonblicksbild av livet i en öländsk fornborg under folkvandringstiden. Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio. Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall samt Guldskatterna som avslöjar forntida rov. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bara några mil från huvudstaden Helsingfors i Porkala upprättade Sovjetunionen i september 1944 en militär enklav i enligt med vapenstilleståndsavtalet efter fortsättningskriget. Arrendet skulle gälla i 50 år. Nu kunde sovjetiskt artilleri nå huvudstaden. Drygt sjutusen människor tvingades lämna sina hem innan sovjetiska trupper tog över det bördiga jordbrukslandskapet i Porkala. Oväntat återlämnades Porkala till Finland den 26 januari 1956. De återvändande invånarna mötte bunkrar, igenvuxna åkrar och hus som rivits eller byggts om. En halvsekellång sovjetisk närvaro blev i stället den drygt elva år långa Porkalaparentesen. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Rasmus Marjanen och Christoffer Holm, doktorander i historia vid Åbo Akademi, om Porkalaparentesen. De har bland annat arbetat med dokumentären Porkala - röster från parentesen som går att se på Kunskapskanalen. Arrendeområdet omfattade omkring 380 kvadratkilometer land bara ett par mil från Helsingfors. Efter vapenstilleståndet hade invånarna omkring tio dagar på sig att lämna området före det sovjetiska övertagandet den 29 september 1944. Från Porkala evakuerades 7 272 människortillsammans med sitt lösöre och omkring 8 000 husdjur. Skördar skulle bärgas, möbler flyttas och jordbruksredskap föras bort under extrem tidspress när det saknades transportmedel. Finland behövde samtidigt ordna nya hem åt över 400 000 människor från de avträdda områdena i Karelen, medan befolkningen i norr evakuerades inför Lapplandskriget mot de tyska styrkorna. När den finländska befolkningen hade lämnat området byggde Sovjetunionen upp en sluten militärzon. Som mest uppskattas omkring20 000 sovjetiska soldater och 10 000 civila ha bott i området, även om olika källor anger något olika siffror. Där levde officersfamiljer och annan civil personal, och det fanns skolor, daghem, sjukhus, butiker och kulturverksamhet. Samtidigt byggdes kaserner, bunkrar, försvarsanläggningar, en militärhamn och ett flygfält i Friggesby. Porkala hade en föregångare i Hangö udd. Efter vinterkriget 1940 tvingades Finland arrendera Hangö till Sovjetunionen som marinbas. De sovjetiska styrkorna lämnade området i december 1941, sedan fortsättningskriget hade förändrat det militära läget kring Finska viken. När Finland sökte sig ur kriget 1944 återkom kravet på en sovjetisk bas. I vapenstilleståndsavtalet i Moskva den 19 september 1944 avstod Sovjetunionen från sina rättigheter till Hangö men krävde i stället Porkala som marinbas under 50 år. Valet var strategiskt. Porkala ligger vid en av Finska vikens smalare delar, mittemot det då sovjetkontrollerade Estland. Med kustartilleri och andra militära resurser på båda sidor av viken kunde Sovjetunionen kontrollera sjövägen mot Kronstadt och Leningrad. Porkalas betydelse var också politisk. Arrendeområdets östra gräns låg bara omkring 18 kilometer från Helsingfors. Sovjetiskt artilleri hade kunnat beskjuta huvudstaden, och närvaron av en stor militärbas så nära landets politiska centrum fungerade som en ständig påminnelse om Finlands utsatta läge efter kriget. Bildtext: Efter drygt elva år under sovjetisk kontroll återvände Porkala till Finland den 26 januari 1956. Återlämnandet blev en symboliskt viktig händelse under det kalla krigets första årtionde. Foto: U. A. Saarinen, 1956. JOKA Journalistic Photo Archive, U. A. Saarinen Collection, Riksantikvarieämbetet/Museiverket. CC BY 4.0. via Finna. Musik: Cmin Sadness av Jason Donnelly, Storyblock Audio Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten till den 28 juni 1788 angrep finska soldater i svensk tjänst, utklädda till kosacker, en svensk gränspostering vid Puumala i Savolax. Det iscensatta anfallet gav Gustav III en förevändning att gå i krig mot Ryssland och kringgå regeringsformens krav på ständernas samtycke till anfallskrig. Kungen ville flytta gränsen österut, stärka Sveriges ställning och bryta Rysslands inflytande över svensk politik. Med Gustav Vasa som förebild sökte han också själv en plats bland rikets stora kungar. Kriget var dåligt förberett och mötte starkt motstånd inom delar av officerskåren. Efter motgångarna under det första fälttåget bildades Anjalaförbundet i Finland. Officersupproret utvecklades till en allvarlig politisk kris för Gustav III, men det danska angreppet mot Sverige förändrade situationen och gjorde det möjligt för honom att återvända från Finland och återta det politiska initiativet. Konflikten mellan kungen och delar av adeln skärptes samtidigt. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker, författare och förlagsredaktör. Vid tiden för samtalet arbetade Nordland på en biografi om Gustav III. Den utkom 2025 som Överlevaren: En biografi om Gustav III på Historiska Media. Kriget kan inte enkelt beskrivas som en svensk militär seger. Den 3 juli 1790 lyckades den svenska flottan bryta sig ur den ryska inringningen i Viborgska viken i det så kallade Viborgska gatloppet, men till priset av stora förluster. Bara några dagar senare, den 9 juli, vann den svenska skärgårdsflottan däremot en avgörande seger i det andra slaget vid Svensksund. Segern förbättrade Sveriges läge inför de fredsförhandlingar som avslutades i Värälä den 14 augusti 1790. Freden innebar inga gränsförändringar, men Rysslands tidigare möjlighet att göra anspråk på inflytande över Sveriges styrelseskick undanröjdes. Kriget bidrog också till en inrikespolitisk situation där Gustav III kunde stärka kungamakten. Vid riksdagen 1789 drevs Förenings- och säkerhetsakten igenom med stöd av de ofrälse stånden och mot adelns opposition. Den ökade kungens befogenheter betydligt och gav honom bland annat rätt att själv inleda krig. Samtidigt behöll ständerna vissa befogenheter, vilket gör det mer precist att tala om en kraftigt stärkt kungamakt än om ett fullständigt envälde. Bakgrunden till kriget fanns delvis i Sveriges långvariga konflikt med Ryssland. Efter nederlaget i hattarnas ryska krig och freden i Åbo 1743 hade Ryssland ett betydande inflytande över svensk politik under frihetstiden. Gustav III ville bryta detta inflytande och samtidigt åstadkomma en revision av den östra gränsen. Anjalaförbundet växte fram efter den misslyckade svenska offensiven sommaren 1788. Den 9 augusti undertecknade sju officerare den så kallade Liikalanoten till kejsarinnan Katarina II, där de föreslog fredsförhandlingar och en återgång till gränsen före 1743. Den 12–13 augusti samlades 113 officerare på Anjala gård och anslöt sig genom en deklaration i huvudsak till notens krav. Officerarna ifrågasatte krigets laglighet och ville både få till stånd fred och förändringar i rikets styrelseskick. Vid årsskiftet 1788–1789 kunde Gustav III låta gripa flera av förbundets ledare. Flera dömdes till döden, men endast överste Johan Henrik Hästesko avrättades. Lyssna också på Gustav III:s statsvälvning 1772 satte stopp för frihetstiden Bild: Porträtt av Gustaf III klädd i svenska dräkten, bärandes Svärdsorden och Vasaorden kring halsen, Serafimerordens ljusblå band och kraschan, sittandes i en rikt möblerad interiör, hållande i höger hand brev, på det förgyllda skrivbordet en byst av Gustav II Adolf - sittande knäbild, Public Domain Musik: String Arpeggios av Boris Skalsky, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Året 1989 står ut i modern europeisk historia. På mindre än ett år förlorade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien sitt maktmonopol. Folken reste sig och Moskva ingrep aldrig. De kommunistiska regimerna hade etablerats hårdhänt i länder som Röda Armén erövrat under andra världskriget. Frihetsvågen 1989 blev möjlig genom en kombination av långvarig ekonomisk stagnation, regimernas förlorade legitimitet, ett uthålligt civilsamhälle och ett avgörande politiskt vägval i Moskva. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han har skrivit boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989. Vid konferenser i Jalta och Potsdam förhandlade andra världskrigets segrarmakter om efterkrigsordningen. I Jaltas deklaration om det befriade Europa åtog sig de allierade att verka för representativa regeringar och fria val. I praktiken blev Röda arméns militära närvaro avgörande för maktutvecklingen i stora delar av Öst- och Centraleuropa. De kommunistiska partierna var efter kriget för svaga för att vinna fria val på egen hand. I stället skaffade de sig med Moskvas stöd stegvis kontroll över statsapparaten och slog ut politiska motståndare. I slutet av 1940-talet hade Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien blivit kommunistiska enpartistater under starkt sovjetiskt inflytande. DDR bildades 1949 i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Under 1940-talets slut och 1950-talets början konsoliderades makten med stalinistisk brutalitet. Skådeprocesser och utrensningar drabbade både civila dissidenter och partimedlemmar som misstänktes för bristande Moskvatrohet. Jordbruket tvångskollektiviserades och ekonomierna underställdes en strikt planekonomi med ensidigt fokus på tung industri. Samtidigt byggde hemliga polisorganisationer som östtyska Stasi och rumänska Securitate upp massiva nätverk av informatörer som genomsyrade vardagslivet med ständig övervakning. Trots den hårda repressionen upphörde motståndet aldrig helt. Östberlinarna reste sig 1953, den ungerska revolten bröt ut 1956 och Tjeckoslovakien försökte 1968 genomföra reformer under parollen "socialism med ett mänskligt ansikte". Dessa försök krossades dock snabbt och våldsamt av sovjetiska stridsvagnar under Brezjnevdoktrinen, vilken gav Moskva rätt att militärt ingripa mot varje hot mot det socialistiska systemet. När den oberoende fackföreningen Solidarność växte fram i Polen 1980 tvingades regimen svara med undantagstillstånd och massarresteringar för att hålla fast vid makten. Att revolutionerna 1989 lyckades där tidigare uppror misslyckats berodde på en samverkan mellan strukturella kriser och nya politiska förutsättningar. Ekonomiskt präglades östblocket av kronisk varubrist, teknologisk eftersläpning och växande skulder till västvärlden. När Michail Gorbatjov tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985 inledde han reformprogrammen glasnost och perestrojka. Framför allt signalerade Moskva att man övergivit Brezjnevdoktrinen och inte längre tänkte ingripa militärt för att rädda satellitregimerna. Tillsammans med ett alltmer organiserat civilsamhälle, underjordisk litteraturspridning och ett internationellt ramverk genom Helsingforsavtalet 1975 bröts den politiska apatin. Bild: Berlinmurens fall 1989. Bilden visar öst- och västtyskar vid Brandenburger Tor, återgiven på en permanent offentlig dokumentationsvägg i Berlin. Foto: Lear 21, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons. Musik: Ludwig van Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen med ”Ode an die Freude”, i en inspelning från 1956 under dirigenten Jascha Horenstein, med Wilma Lipp, Elisabeth Höngen, Julius Patzak och Otto Wiener. Public Domain Mark 1.0, via Internet Archive. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under några årtionden på 1500-talet störtade relativt små grupper av spanska conquistadorer två välorganiserade riken med miljontals invånare i dagens Mexiko och Peru. Men spanjorerna var långt ifrån ensamma. Tusentals, ibland tiotusentals, krigare från olika ursprungsfolk deltog på deras sida. Spanjorerna hade militära fördelar i form av bland annat stålvapen, hästar och eldvapen. Minst lika viktiga var de politiska konflikterna inom och mellan de amerikanska samhällena. Hernán Cortés kunde utnyttja motsättningarna mellan det aztekiska riket och bland annat Tlaxcala, medan Francisco Pizarro anlände till Anderna just när Inkariket hade slitits sönder av ett blodigt tronföljdskrig. Till detta kom epidemier av bland annat smittkoppor, mot vilka ursprungsbefolkningarna saknade tidigare immunologisk erfarenhet. Befolkningsförlusten varierade kraftigt mellan olika områden, men en omfattande forskningsöversikt har uppskattat att Amerikas ursprungsbefolkning minskade med omkring 90 procent under århundradet efter 1492. Sjukdomar var en huvudorsak, men krig, tvångsarbete, svält och samhällelig söndring förstärkte katastrofen. I reprisen av avsnitt 119 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Hon har tillsammans med historikern Vicente Ribes-Iborra skrivit boken Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600, utgiven av Natur & Kultur. Förlagets egen katalog och webbplats anger undertiteln 1492–1600. När Christofer Columbus nådde Karibien hösten 1492 skedde det med stöd av de katolska monarkerna Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. Resan blev inledningen till en europeisk expansion präglad av jakt på rikedomar, handelsvägar och territorier. Spanjorerna mötte samhällen med mycket olika politisk och ekonomisk organisation – från mindre lokala samhällen till stora städer och centraliserade imperier. Det är fortfarande fascinerande hur så små spanska styrkor kunde få en så avgörande betydelse. När Cortés seglade till Mexiko 1519 hade han omkring 500 soldater samt sjömän, hästar och artilleri. Men föreställningen att några hundra spanjorer på egen hand besegrade aztekerna är missvisande. Cortés knöt till sig bland annat totonaker och tlaxcalteker, och de inhemska allierade kom att utgöra huvuddelen av den styrka som belägrade Tenochtitlán. Francisco Pizarros framgång i Peru var lika dramatisk. Vid Cajamarca den 16 november 1532 hade han omkring 168 spanjorer när han genom en planerad överrumpling tillfångatog inkahärskaren Atahualpa. Denne åtföljdes av flera tusen personer och hade en betydligt större armé i närheten. Händelsen var därför inte ett vanligt fältslag där 62 spanjorer besegrade 20 000 inkasoldater, utan en överraskningsattack som slog ut rikets härskare i ett mycket känsligt politiskt läge. Människooffer förekom i det aztekiska samhället och hade en betydande religiös och politisk funktion. Arkeologiska fynd har bekräftat att offren kunde vara omfattande. Däremot är de spektakulära uppgifterna i senare källor om tiotusentals offer under en enda ceremoni omstridda. Att beskriva aztekerna som enbart ”blodtörstiga” eller deras samhälle som ”dysfunktionellt” skymmer dessutom de politiska orsakerna till att andra folk valde att samarbeta med Cortés. Även i Inkariket förekom människooffer. Den statliga ritual som brukar kallas capacocha eller capac hucha kunde bland annat innebära att utvalda barn offrades i samband med viktiga politiska, religiösa eller naturliga händelser. Spanjorernas avrättning av Atahualpa 1533 innebar emellertid inte att inkafolkets motstånd upphörde. Manco Inca gjorde uppror 1536 och etablerade senare ett motståndsrike i Vilcabamba. Först 1572 intog spanjorerna den sista inkafästningen och avrättade härskaren Túpac Amaru. Bild: The Conquest of Tenochtitlán, okänd konstnär, andra hälften av 1600-talet. Jay I. Kislak Collection, Library of Congress. Public domain via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En fransk vedergällningsräd 1916 mot tyska Karlsruhe med en handfull plan och amerikanarnas brandbombning av Tokyo med nästan 300 B-29 Superfortress 1945 väcker samma grundfråga – går det att bomba civila för att uppnå militära mål. Första världskrigets flygteknik förde fram kriget långt bakom fronten. Mindre än tre decennier senare hade små flygräder med handsläppta bomber utvecklats till massiva bombanfall som jämnade städer med marken. Tyskarna ödelade Rotterdam av misstag 1940 och under en enda natt våren 1945 dödas omkring 100 000 människor i brandbombningen av Tokyo. I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, om bombningarna av Karlsruhe, Rotterdam och Tokyo. Flyget var nytt när första världskriget bröt ut. Först användes flygplan främst för spaning, men snart också för bombanfall. Tyska zeppelinare och bombflygplan angrep samtidigt städer bakom de allierades linjer, vilket bidrog till en vedergällningslogik mellan de krigförande. Den 22 juni 1916 genomförde franskt flyg en vedergällningsräd mot Karlsruhe. Bland målen som träffades fanns Circus Hagenbecks cirkustält, fyllt av barnfamiljer. Attacken dödade 120 människor, däribland 71 barn, och skadade 169. Anfallet mot Karlsruhe genomfördes som svar på tyska flyganfall mot franska städer. Järnvägsstationen var ett av målen. Trots förbättrat luftvärn och varningssystem kunde de franska planen nå staden och döda hundratals civila. Militärt fick anfallet liten betydelse. Det förändrade inte läget på västfronten och slog inte ut någon avgörande del av den tyska krigsindustrin. Däremot visade attacken att avståndet till fronten inte längre skyddade civilbefolkningen. Tekniken var ännu begränsad. Flygplanen bar små bomblaster och navigerade efter kartor, järnvägar, floder och andra landmärken. Att nå en stad var möjligt, men att träffa ett enskilt mål betydligt svårare. När Tyskland angrep Nederländerna den 10 maj 1940 hade flygkriget förändrats i grunden. Luftwaffe kunde samordna moderna bombflygplan med fallskärmsförband, pansar och infanteri. Flyget hade blivit en integrerad del av krigföringen. I Rotterdam mötte tyskarna hårt motstånd kring Maasbroarna. Den 14 maj ställde general Rudolf Schmidt ett ultimatum: staden riskerade att förstöras om motståndet fortsatte. Förhandlingar pågick när den tyska bombstyrkan redan var på väg. Klockan 13.27 började bomberna falla. Tyska markförband försökte avbryta anfallet med röda signalbloss. En del bombplan reagerade, medan andra fortsatte. Minst 800 människor dödades och omkring 80 000 blev hemlösa. Cirka 25 000 bostäder förstördes och stora delar av det historiska centrumet lades i ruiner. Bombningen fick också en direkt militär betydelse. Den nederländske överbefälhavaren Henri Winkelman bedömde läget som ohållbart, samtidigt som Tyskland hotade med nya anfall. Nederländerna kapitulerade dagen därpå. Rotterdam visade att bombflyget inte bara kunde förstöra städer utan också användas som ett omedelbart politiskt och militärt tvångsmedel. Fem år senare hade bombkriget tagit ännu ett tekniskt språng. Boeing B-29 Superfortress hade lång räckvidd, stor bomblast och avancerade system. Från baser på Marianerna kunde USA regelbundet angripa de japanska huvudöarna. Natten mellan den 9 och 10 mars 1945 sattes taktiken in mot Tokyo i Operation Meetinghouse. Av 325 B-29 som lyfte nådde 279 huvudmålet och fällde omkring 1 665 ton bomber. Många var M69-brandbomber, avsedda att skapa ett stort antal samtidiga bränder. Bild: Människor samlas under bombningen av Rotterdam i maj 1940. Till höger syns funktionalistiska Sonneveld House, ritat av Brinkman och Van der Vlugt i början av 1930-talet. Foto ur familjen Sonnevelds arkiv, Het Nieuwe Instituut. Wiki Media Commons. Public Domain. Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Människans språk uppstod någon gång under vår evolutionära historia, när våra förfäders förmåga att kommunicera fick utvecklas i sociala miljöer där samarbete och tillit lönade sig. Exakt när detta skedde vet forskarna inte. Språket är en av de egenskaper som tydligast skiljer människan från andra djur. Många djur kommunicerar på avancerade sätt, men det mänskliga språket är öppet och produktivt: vi kan skapa och förstå yttranden som aldrig tidigare har formulerats. Språket gjorde det möjligt att samordna handlingar, dela kunskap och föra erfarenheter vidare mellan generationer. Enligt lingvisten Sverker Johansson kan en avgörande fas i språkets utveckling ha inträffat hos Homo erectus för omkring 1,5 miljoner år sedan. Det är dock en hypotes – det finns inga direkta spår av talat språk i fossilmaterialet. Under en mycket lång utveckling kan gester, läten och andra former av kommunikation gradvis ha utvecklats till allt mer komplexa språkliga system och så småningom till de berättelser som bär vår kultur. I avsnitt 115 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sverker Johansson, fysikern som blev lingvist och som är verksam vid Högskolan Dalarna. Han är författare till På spaning efter språkets ursprung, utgiven av Natur & Kultur. På spaning efter språkets ursprung hos Natur & Kultur Människans talapparat skiljer sig från de andra människoapornas och möjliggör en ovanligt stor variation av språkljud. Andra människoapor kan lära sig att använda tecken och symboler i kommunikation med människor, men de uppvisar inte den produktivitet och komplexitet som kännetecknar mänskligt språk. Våra förfäder använde sannolikt allt som stod till buds för att kommunicera: blickar, tecken, gester och läten. Fossil från människor som levde för omkring en halv miljon år sedan visar dessutom anatomiska förändringar i bland annat tungbenet som närmar sig den moderna människans. Sådana fynd ger ledtrådar till talförmågans evolution, men de kan inte i sig bevisa att ett fullt utvecklat språk redan fanns. Språket har två sidor som är svåra att skilja åt. Den ena är människans biologiska språkförmåga, som bygger på hjärnans och talapparatens egenskaper. Den andra är språket som socialt system: de gemensamma konventioner som gör att människor kan vara överens om vad ord och uttryck betyder och därmed förstå varandra. Bildtext: Rekonstruktion av Homo erectus, en art som kan ha spelat en viktig roll i språkets tidiga utveckling. Foto: Werner Ustorf, 2019. CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons. Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under sommaren 1940 gick Frankrike från att vara en av Europas främsta stormakter till att bli ett ockuperat, förnedrat och ett politiskt söndertrasat land. Frågan är om Frankrike hade överlevt som nation utan general Charles de Gaulle (1890–1970) och hans idé om Frankrike som ett historiskt subjekt. Han försvarade envist Frankrikes ställning i världen i kamp mot Vichyregimen och även mot sina allierade USA och Storbritannien. Fem år senare stod han i spetsen för en återupprättad fransk stat. Frankrike hade fått en egen ockupationszon i Tyskland och en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Charles de Gaulles envisa kamp för Frankrike. Under första världskriget tjänstgjorde de Gaulle som officer, sårades flera gånger och tillbringade över två år i tysk krigsfångenskap. Han läste, studerade kriget och höll föredrag för andra fångar om historia och krigföring. Erfarenheterna stärkte hans intresse för sambandet mellan teknik, rörlighet, eldkraft och ledarskap. Under mellankrigstiden gjorde han sig känd som militärteoretiker. Han argumenterade för en mer rörlig och mekaniserad armé med stridsvagnar, i kontrast till den franska försvarsstrategi som i hög grad byggde på befästningar som Maginotlinjen. Efter nederlaget 1940 ville marskalk Pétain rädda Frankrike genom vapenstillestånd med Tyskland. Medan De Gaulle menade att Frankrike endast kunde räddas genom att vägra acceptera nederlagets politiska konsekvenser. De Gaulle sammanfattade senare sin historiesyn i inledningen till Mémoires de guerre: ”Toute ma vie, je me suis fait une certaine idée de la France” – hela sitt liv hade han burit på ”en viss idé om Frankrike”. Frankrike var för honom inte identiskt med en regering eller en statsförfattning. Nationen var ett historiskt kontinuum. De Gaulle flydde till Storbritannien och talade den 18 juni i radio och uppmanade fransmännen att fortsätta kampen. Men De Gaulles ställning var svag. Han hade inget folkligt mandat och hade bara varit medlem av regeringen i några dagar. Hans första uppgift blev därför att skapa legitimitet och få fransmän och allierade att acceptera hans anspråk på att företräda nationen. Förhållandet till den brittiske premiärministern Winston Churchill var motsägelsefullt. Men utan Storbritanniens stöd hade Fria Frankrike knappast överlevt 1940. Men de Gaulle vägrade acceptera rollen som brittisk klient. Ännu svårare var relationen till Franklin D. Roosevelt. USA hade länge diplomatiska förbindelser med Vichy och ville inte automatiskt erkänna de Gaulle som Frankrikes ledare. Amerikanerna stödde under en period Giraud och misstrodde de Gaulles politiska ambitioner. Sommaren 1940 hade de Gaulle bara några tusen fria franska soldater i Storbritannien. Han behövde territorium, administration och resurser. Här blev kolonialimperiet avgörande. Tchad anslöt sig till Fria Frankrike den 26 augusti under guvernören Félix Éboué. Därefter följde bland annat Kamerun, Kongo och Oubangui-Chari. Större delen av Franska Ekvatorialafrika blev därmed en territoriell bas för rörelsen. De Gaulle kunde nu uppträda som ledare för territorier med administration, soldater och råvaror. Vägen tillbaka till Paris gick i stor utsträckning genom kolonialimperiet och bars också av koloniala soldater. När Frankrike befriades skulle det redan finnas en fransk regering som kunde ta över staten. Bild: General Charles de Gaulle och hans följe tågar längs Champs-Élysées från Triumfbågen mot Notre-Dame efter Paris befrielse i augusti 1944. Fotograf okänd, Imperial War Museums (HU 66477). Public domain via Wikimedia Commons. Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så sent som på 1970-talet serverades kvällsgröt i riksdagens restaurang. Gröten, som länge hade varit en klassöverskridande kvällsmat, har sedan dess nästan försvunnit från vardagsmenyn. Under senare decennier blev färska grönsaker betydligt vanligare, samtidigt som mjölken började förlora sin ställning som självklar måltidsdryck. Färska salladsgrönsaker fick exempelvis ett tydligare genomslag under 1970-, 80- och 90-talen, medan mjölkkonsumtionen började minska markant från 1980-talet. Under det senaste århundradet har det mesta som rör våra måltider förändrats: våra kök, hur vi handlar, hur vi lagar maten och hur vi äter den. En av de mest påtagliga förändringarna är att den gemensamma middagen har blivit mindre självklar. Många äter i dag framför tv:n eller en annan skärm – ibland ensamma. Måltider handlar också om oskrivna regler och vardagsrutiner. Skillnader i hur svenskar och danskar diskar har till och med använts inom etnologisk forskning som exempel på hur till synes obetydliga vanor kan utvecklas till markörer för nationell identitet. Samtidigt har svenska matvanor visat sig vara mycket mottagliga för influenser utifrån, inte minst i form av nya kryddor, råvaror och maträtter. Maten ska inte längre bara mätta. Den kan också signalera livsstil, identitet och status. I avsnitt 134 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, docent i etnologi vid Lunds universitet med mat och måltidskultur som specialitet. Jönsson är författare till Svensk måltidskultur, utgiven av Carlsson Bokförlag 2020. Svensk måltidskultur hos Carlsson Bokförlag Samtalet handlar bland annat om hur mjölken relativt sent blev en självklar svensk måltidsdryck. Den slog igenom från slutet av 1800-talet och fick en särskilt stark ställning från 1930-talet, innan vatten och andra drycker började ta över under 1980-talet. Vi söker också julbordets ursprung och frågar oss vad en människa från 1800-talet skulle sakna på ett modernt julbord. Bild: Familjen Skötsner-Edhlund äter julgröt, Östhammar, Uppland. Fotograf: Skötsner-Edhlund, Uppladsmuseet, public domain Musik: Upbeat Cheerful Electro Swing av Volodymyr Piddubnyk. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pingströrelsen växte fram som en udda, högljudd och känslostyrd rörelse under samma period som fascismen växte fram i Europa. Pingstledaren Lewi Pethrus var en av 1900-talets mest inflytelserika religiösa ledare i Sverige. Hans tolkningar av profetior i bibeln gjorde att han såg nazismen som ett led i judarnas återvändande till Israel och Jesus återkomst till jorden. När övriga frireligiösa rörelser tog starkt avstånd från nazismen och förföljelsen av judar teg Levi Pethrus. Efter andra världskriget betraktade han förintelsen som ett rättmätigt straff för judarna. Senare skulle flera nazister var med att grunda partiet Kristen Demokratisk Samling, senare Kristdemokraterna, som Pethrus tog initiativ till. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet. Han är aktuell med Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (Polaris) som han skrivit med sin bror Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. Boken bygger på forskningsprojektet Frikyrkan och Förintelsen: Den svenska pingströrelsens förhållande till antisemitism 1930–1974. Pingströrelsen blev snabbt en av Sveriges mest betydelsefulla frikyrkliga miljöer och kan idag räkna 700 miljoner följare i världen. Dess styrka låg inte bara i medlemsantalet, utan också i förmågan att skapa egna institutioner. Den byggde en parallell offentlighet med press, musik, mission, ungdomsverksamhet, socialt arbete och politisk opinionsbildning. Rörelsen gav människor utanför samhällets etablerade elit möjlighet att tala, leda, skriva och organisera. Den formade generationer av svenskar genom väckelsemöten, sång, predikningar, missionärsbrev och starka moraliska ideal. Samtidigt präglades den av en tydlig kamp mot det som uppfattades som samhälleligt förfall: alkohol, nöjesliv, sexualmoralens uppluckring, sekularisering och kommunism. Det var i denna kulturkamp som kontaktytorna mot tidens högerradikala språk ibland uppstod. Kritiken mot ”förfall”, ”smutslitteratur” och nationell upplösning var inte i sig nazistisk. Men under 1930- och 1940-talen var sådana föreställningar också centrala i fascistiska och nationalsocialistiska miljöer. Frågan om pingströrelsens relation till nazismen måste förstås i sin svenska samtid. Under 1930-talet fanns flera nazistiska och fascistiska rörelser i Sverige. De blev aldrig massrörelser i parlamentarisk mening, men antisemitiska och auktoritära idéer förekom långt utanför de öppet nazistiska partierna. Tyskvänlighet, antikommunism, kulturkonservatism och antisemitism kunde överlappa utan att alltid benämnas som nazism. Den historiska frågan blir därför inte bara om pingstvänner var medlemmar i nazistiska organisationer, utan också hur religiösa tolkningar kunde samspela med politiska idéer som var auktoritära, nationalistiska och antisemitiska. Forskningen visar inte att Lewi Pethrus var medlem i någon nazistisk organisation. Däremot menar delade Pethrus idévärld med radikalnationalistiska miljöer och hade kontakter med personer i sådana sammanhang. Kretsen kring Lewi Pethrus, rörde sig i ett idélandskap där kristen sionism, antijudiska föreställningar, moralisk kulturkamp och kontakter med radikalnationalistiska miljöer kunde flyta samman. Bildtext: Pastor Lewi Pethrus predikar i Filadelfiaförsamlingen, sannolikt i Uppsala 1948. Som centralgestalt i den svenska pingströrelsen blev Pethrus en tongivande frikyrklig röst under 1900-talet. Foto: Uppsala-Bild. Licens: CC BY-NC-ND. Musik: Jag är främling, framförd av Einar Ekberg med Filadelfiaförsamlingens blandade kör i Stockholm och utgiven på Hemmets Härold i maj 1932. Bild/etikettfoto: Public Domain, via Internet Archive. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har bara haft tre regerande drottningar: Margareta I, Kristina och Ulrika Eleonora d.y. Drottningarnas främsta uppgift var vanligen att föda en arvprins, men de kunde under vissa förhållanden få ett stort politiskt inflytande – antingen som rådgivare åt kungen eller som förmyndare åt en minderårig regent. Drottningarna var dessutom viktiga brickor i arbetet med att skapa allianser med utländska kungahus. Positionen i det svenska hovet som ung drottning från ett främmande land kunde vara mycket utsatt. I avnitt 130 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Karin Tegenborg Falkdalen, idéhistoriker och författare till flera böcker om svenska drottningar och prinsessor. Hon är aktuell med boken Svenska Drottningar – I blickfånget från Vasatiden till idag. Bild: Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien, wikipedia. Musik: The Time Of Elegance av Neil Cross, Soundblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Långt innan Norge fick sina moderna gränser var Finnmarken ett nordligt gränsland där människor rörde sig mellan fjäll, älvdalar och fjordar. Här jagade, fiskade, odlade och handlade samer, norrmän och kväner. På många platser blev de finskspråkiga kvänerna en tydlig del av befolkningen där språk och sedvänjor levde vidare. Men vid Norges nationalstatsbygge på 1800-talet gick kvänerna från efterfrågade nybyggare till misstänkliggjord minoritet. Från tidigt 1800-tal och långt in på 1900-talet drev en hårdhänt förnorskningspolitiken på språkbyte via skola, vardagsspråk och rätten att äga jord. Idén om en “finsk fara” bidrog till en politik som skulle göra dem språkligt och kulturellt osynliga. I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Einar Niemi, professor emeritus vid UiT Norges arktiska universitet i Tromsø. Ordet kven hör till Nordens äldre folkbeteckningar. Kväner nämns redan i Ottars berättelse från slutet av 800-talet. På fornnordiska kallades de kvenir eller kvænir, och på fornengelska cwenas. Namnet Kvenland förekommer både hos Ottar och i Snorre Sturlasons sagor. Det syftar troligen på de låglänta områdena längst in i Bottenviken; namnet kan ha betydelsen ungefär ”lågt och fuktigt land”. Senare kom Kvenland också att användas om Tornedalen och närliggande områden. När flyttvågorna tar fart på allvar under 1700-talet hänger de ihop med en enkel, hård logik: befolkningen ökar i de nordliga finska och tornedalska bygderna, men jord och försörjningsmöjligheter räcker inte till. Västerut finns ledig mark, fiske och nya arbetsmarknader. Kvänerna bosätter sig ofta samlat, vilket gör det lättare att bevara språk och sedvänjor i generationer. Under 1800-talet förstärks flyttningen av nya näringar: gruvdrift, utbyggda fiskerier och handelsliv i nordnorska samhällen. I folkräkningar och lokalstudier framträder kvänerna som en betydande del av befolkningen i delar av Troms och Finnmark – i vissa områden som en fjärdedel eller mer. Det mest avgörande blir ändå den långvariga förnorskningspolitiken. Målet formuleras som en fullständig språklig och kulturell assimilering i “utsatta gränstrakter”, och skolan blir ett av de viktigaste redskapen. Stortinget beslutar om en sådan politik under 1850-talet och skapar också en finansieringsmotor i form av Finnefondet, som riktas mot både samer och kväner. Resultatet blir språkskifte över tid: många familjer slutar föra kvänsk/finska vidare till barnen – ibland av tvång, ibland av socialt tryck och skam, ofta av en kombination. Från mitten av 1800-talet förändrades statens hållning. I stället för pragmatisk tolerans växte en nationalistisk idé fram om ett folk och ett språk. I ett gränsområde där Norge kopplade säkerhet och lojalitet till språk och kultur kom kvener – liksom samer – att misstänkliggöras. Den logiken gav fornorskningen sin skärpa. Skolan blev den mest genomgripande arenan. Barn lärde sig tidigt att norska öppnade dörrar – och att kvenska kunde markera utanförskap. Den så kallade Wexelsenplakaten (1898), en språkinstruktion utformad av kyrkoministern Wilhelm Andreas Wexelsen, innebar en tydlig åtstramning: användningen av samiska och kvenska i skolan skulle kraftigt begränsas. Den omtalade jordsalgsloven (1902) knöt rätten att köpa jord i Finnmark till krav på kunskap i – och daglig användning av – norska. Bild: Kvänska pojkar på Vardøveien i Vadsø 1917–1918, med Larsenhuset i bakgrunden. Bilden ingår i Lars Ryghs album från minsveparen ”Fridthjof” i Varangerfjorden. Foto: Lars Rygh. Public Domain Mark, via Vadsø museum – Ruija kvenmuseum. Musik: No Illusion av Ananta Kongka, Storyblock Audio. Lyssna också på Tornedalningarna – riksprängningens första offer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Trots detta möttes den franska ockupationen av hårt motstånd i Spanien och på vissa håll i Italien och Sydtyskland. Det var främst på landsbygden och bland bondebefolkningen som motståndet var störst. Man gillade inte de franska försöken att förändra samhället. Medelklassen i italienska städer var däremot mer positivt inställda till fransmännen. Sakta gick utvecklingen mot en slutlig konfrontation mellan Alexanders Ryssland och Napoleons Frankrike. År 1812 bröt en stor fransk armé in i Ryssland. Inte mindre än 400 000 man marscherade mot Moskva för att en gång för alla tvinga Ryssland till underkastelse. Detta är det andra avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen. Vid Borodino i september bjöd ryssarna hårt motstånd, men fransmännen tog slutligen Moskva. Men Napoleon kunde inte komma åt den ryska armén. Ryssarna backade undan och lät kylan och den brända jordens taktik slita ner den franska armén. Fälttåget blev en katastrof för Napoleon. I början på 1813 linkade de sista resterna av hans Grand Armée tillbaka in i Ostpreussen. Omgående samlades en ny allians mot Napoleon. En av de ledande krafterna var den före detta franske marskalken Bernadotte – sedan 1810 svensk kronprins. Tre arméer ringade in Napoleon vid Leipzig och besegrade honom i det största slaget under kriget som pågick fyra dagar i oktober 1813. Napoleon undslapp med en del av armén till Frankrike men tvingades i april 1814 abdikera och förvisade till den lilla ön Elba. De allierade inledde den stora fredskonferensen – Wienkongressen. Knappt hade gränserna reglerats och ordningen efter årtionden återställts innan budet om Napoleons återkomst nådde de församlade ledarna i Wien. Napoleon hade i mars 1815 undkommit från Elba och inledde hundra nya dagar vid makten. Den nya franska armén som i all hast stampades fram besegrades slutligen av brittiska och preussiska styrkor som i ilmarsch sattes in mot den franske kejsaren vid Waterloo den 18 juni 1815. Detta blev det definitiva slutet för Napoleon. Han fångades och sattes på ön St Helena i Atlanten. Slutligen fick Europa fred. Alla förändringar kunde inte återställas av Wienkongressen även om det fanns ett tydligt antirevolutionärt budskap i fredens slutdokument. De gamla kungadynastieran återinsattes på tronerna med ett egentligt undantag: Bernadotte fick behålla sin ställning som kronprins av Sverige. För Norden innebar Napoloenkrigens slut att embryot till fyra självständiga nationella identiteter skapades. Sverige och Danmark var stympade, men Norge hade fått en egen författning även om man befann sig i en påtvingad union med Sverige. Finland nådde en viss autonomi som storfurstendöme inom det ryska imperiet. Hundra år senare vann Norge 1905 och Finland 1917 sin självständighet, men det hade andra förklaringar. Bild: Napoleon och resterna av la grande armée på reträtt efter det ryska fälttåget. Målning av Adolph Northen ca 1850, Public Domain. Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain. Lyssna också på Jacob Walter och katastrofen i Ryssland 1812. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Napoleonkrigen 1803 till 1815 tillhör de mest omvälvande skeendena i historien. Napoleons försök att skapa ett imperium ledde till ett förödande krig som berörde stora delar av världen. Sverige förlorade också Finland till Ryssland med Napoleons goda minne. Mellan 1805 och 1807 besegrade de franska arméerna allt motstånd på kontinenten. Österrikare, ryssar och preussare fick se sig besegrade. I en serie spektakulära fälttåg och slag krossade Napoleon och hans soldater allt motstånd. Det enda Napoleon misslyckades med var att besegra den brittiska flottan. Detta är första avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen. Britterna lyckades under amiralen Nelson förgöra den förenade fransk-spanska flottan vid Trafalgar 1805. Trots denna framgång var det Napoleon som dikterade villkoren på kontinenten. År 1806 infördes blockad av brittiska varor och det tysk-romerska riket upplöstes. Sommarn 1807 träffades tsar Alexander och Napoleon i den lilla ostpreussiska gränsstaden Tilsit och förhandlade fram en fred som även innebar en uppdelning av Europa i två intressesfärer. Det franska militära systemet innebar en utveckling av krigföringen. Arméerna var indelade i självständiga divisioner och kårer. På slagfältet innebar det mindre sårbarhet om en division slogs ut av fienden påverkade det mindre den övriga delen av armén. Under förflyttning marscherade kårerna enskilt och kunde spridas över ett större område vilket innebar att det var enklare att hitta förnödenheter. Dessutom marscherade de franska soldater med minimal packning och sov i bivack eller under bar himmel. Napoleon var en mästare på att koncentrera sina trupper i rätt stund och de franska soldaterna anföll i kolonn eldade av patriotism och understödda av ett kraftfullt artilleri och kavalleri. Sverige och Danmark utsattes från 1807 för ett hårt tryck. Danmark föll för de franska hoten inte minst efter det brittiska anfallet på Köpenhamn. Sverige vägrade underordna sig och fortsatte hårdnackat att understödja britterna. I februari 1808 anföll Ryssland sydöstra Finland. Kriget blev en katastrof och innebar förlusten av Finland i freden i september 1809. Spanien ockuperades av fransmännen, som trots allt inte kunde kontrollera hela den iberiska halvön. Spanska gerillakrigare gjorde hårt motstånd understödda av brittiska soldater under hertigen av Wellington. Österrikes gjorde under intryck av de franska motgångarna i Spanien ett nytt försök att gå i krig med Napoleons Frankrike In ledningsvis vann de österrikiska arméerna vissa framgångar, men slutligen besegrades österrikarna återigen och tvingades acceptera en ännu hårdare freden än 1805. Bild: Slaget vid Austerlitz den 2 december 1805 av François Gérard digital version producerad av Réunion des Musées Nationaux Photographic Agency, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Unionskungen Kristian II (1481-1559) var en hårdhänt furste som ärvde de blodiga striderna kring Kalmarunionen tillsammans med kungakronan. Han utmanade både den svenska och den danska högadeln samt kyrkan. Kombinationen av övervåld och vankelmod gjorde att förlora makten i både Sverige, Danmark och Norge och slutade sitt liv i mångårig arrest. Kristian II hade ambitioner att styra om handeln från Hansan till några nordiska städer med Köpenhamn som navet. Han var en misslyckad härförare och som maktspelare spelade han ett högt spel och förlorade. När det verkligen gällde blev han dessutom vankelmodig. I avsnitt 129 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Erik Petersson är historiker och författare. Han har skrivit boken Furste av Norden – Kristian Tyrann. Kristian II:s försök att en gång för alla kväsa den svenska oppositionen mot hans kungamakt slutade med Stockholms blodbad och att ett hundratal svenska högfrälsemän och borgare som stött Sten Sture dy avrättades för kätteri. Att han dessutom lät avrätta två biskopar i strid mot den kyrkliga rätten blev en draksådd som han senare tvingades betala för. Efter att Kristian II lät dränka abboten och ett antal munkar i Nydala kloster 1521 fick han tillnamnet Tyrann. Ett namn Gustav Vasa utnyttjade i sin propgaganda. Kristian II fostrades tidigt för att bli kung och redan som 21-åring blev han ståthållare i Norge. Det var också i Norge han träffade den vackra nederländskan Dyvike som var hans officiella älskarinna under många år. Efter Dyvikes mystiska död år 1517 blev Kristian ännu hårdare och våldsammare än tidigare. Sina viktigaste rådgivare hämtade han utanför högadeln, bland dem Dyvekes mor Sigbrit Villomsdotter och borgmästaren i Malmö Hans Mikkelsen. Adelns växande motstånd mot Kristian II gjorde det möjligt för farbrodern Fredrik I att avsätta Kristian II. Under exilen blev Kristian II en tid lutheran, men för att få ekonomiskt stöd av svågern till ett försök att återta sina riken genom en flottexpedition måste han återgå till katolicismen. Kristian II landsteg i Norge 1531 och fick inledningsvis vid ett ganska brett stöd. Försöket slutade ändå illa, mycket på grund av hans vankelmodiga agerande. Under förspeglingar om förhandlingar och löfte om fri lejd lockades han år 1532 till Danmark där han fängslades. Kristian II tillbringade återstoden av sitt liv i fångenskap, 1533–49 på Sønderborg, de tio sista åren på Kalundborg. Bild: Kristian II av Lucas Cranach d.ä., 1523 Germanisches Nationalmuseum. Musik: The Gathering av Will Van De Crommert, Soundblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Andra världskriget avslutades med de första atombomberna i historien över det japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Men atombomberna hade föregåtts av förödande brandbombningar av Tokyo som dödade 100 000-tals människor. Det amerikanska bombkriget i Stilla havet mot Japan under andra världskriget utvecklades successivt. Efter att ha erövrat öar som Saipan och Tinian i Marianerna, kunde amerikanerna etablera baser inom räckhåll för Japan. Dessa baser användes för att genomföra massiva bombningar av japanska städer och industriella mål. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Bombkriget 1939-45. Detta är den avslutande andra delen om bombkriget under andra världskriget. Under andra världskriget blev städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki mål för massiva bombningar. Dessa bombningar ledde till omfattande förstörelse och stora förluster av människoliv. Tokyo var ett viktigt mål för bombattackerna på grund av dess roll som politiskt och industriellt centrum. För att försvaga Japans krigsansträngningar och demoralisera befolkningen genomförde amerikanerna en serie brutala brandbombningar över Tokyo. Dessa bombningar var särskilt förödande eftersom staden till stor del var byggd av trä och saknade effektiva brandskyddssystem. Att amerikanarna den 6 augusti 1945 släpptes atombomben "Little Boy" över Hiroshima berodde på att alla större industristäder redan var sönderbombade. Bomben dödade omedelbart över 70 000 människor och förstörde stora delar av staden. En andra atombomb, "Fat Man", släpptes över Nagasaki den 9 augusti och dödade minst 40 000 människor. Bombningarna i Hiroshima och Nagasaki bidrog till Japans kapitulation och avslutade andra världskriget. Samtidigt har de också väckt moraliska och etiska frågor om användningen av kärnvapen och civila offer. Bild: Nedbränd stadsdel i Tokyo efter flyganfallet den 10 mars 1945. Fotograferad av Ishikawa Koyo, Wikipedia, Public Domain. Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett av andra världskrigets mest framträdande karaktär var terrorbombning av civilbefolkningen med målet att knäcka motståndsviljan. London led svårt under Blitzen och Rotterdam bombades sönder närmast av misstag. Senare i kriget jämnades städer som Hamburg, Berlin, Dresden och Tokyo med marken av enorma bombskvadroner. Militära teoretiker förstod tidigt att flyget skulle förändra kriget i grunden. Naivt trodde man att enstaka bombanfall skulle kunna knäcka ett lands motståndsvilja – när verkligheten var precis tvärt om. Trots civilbefolkningens lidande under bombanfallen ökade bara motståndet. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Bombkriget 1939-45. Detta är del ett av två avsnitt om bombkriget under andra världskriget. Under andra världskriget genomgick bombkriget en betydande utveckling. Bombplanen kunde bära allt fler och tyngre bomber, nya sikten tillät precisionsbombning, och nya strategier som bombmattor utvecklades. Det fälldes miljontals bomber över både militära och civila mål. Förlusterna var stora - både bland de nedskjutna bombplanen och de som blev offer för bombraiderna på marken. Trots att bombsiktena förbättrades väsentligt, övergavs målsättningen att precisionsbomba militära mål till förmån för "area bombing", vilken framför allt drabbade civila. Under andra världskriget blev städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki mål för massiva bombningar. Dessa bombningar ledde till omfattande förstörelse och stora förluster av människoliv. För de som utsattes för bombanfallen var konsekvenserna ofta katastrofala. Bortsett från de direkta fysiska skadorna och dödsfallen ledde bombningarna till omfattande förstörelse av hem, skolor, sjukhus och annan infrastruktur. Många överlevande led av psykologiskt trauma långt efter krigets slut. Men även att tjänstgöra ombord på ett bombplan var ett farligt och psykiskt krävande arbete. Förlusterna var stora och många besättningsmän upplevde psykiska trauman som följd av deras erfarenheter. Bombningarnas effekt på krigets utgång är ett ämne för debatt bland historiker. Vissa menar att de bidrog till att försvaga Tysklands kampvilja och kapacitet att fortsätta kriget, medan andra hävdar att deras effekt var begränsad jämfört med andra faktorer. Bild: Amerikanska B-17-plan bombar Focke-Wulfs flygplansfabrik i Malbork den 9 oktober 1943. U.S. Office for Emergency Management. Office of War Information, Wikipedia Public Domain. Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När träldomen avskaffades i Norden säkrades arbetskraften åt godsägare och bönder genom en strikt lagstiftning som tvingade alla som inte hade råd att betala skatt att arbeta för en husbonde. En lagstiftning som infördes på 1200-talet levde i någon mån kvar ända till 1920-talet. Med tiden skärptes arbetstvånget med hot om hårda straff och tvångsutskrivningar till armén. Legohjon levde i stor utsatthet därför att våld var påbjudet medel i arbetsledning och pigor utsattes för sexuella övergrepp av sina husbönder. Samtidigt var möjligheten att byta husbonde mycket begränsad och möjligheten att själv starta en gård nästan obefintlig. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Andersson, historiker vid Avdelningen för agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han är aktuell med boken Från trälar till tjänstefolk - Legofolk i Sverige 1250-1600. Träldomen avskaffades på 1300-talet eftersom legofolk eller tjänstefolk var en mer effektiv organisering av arbetet. Redan på 1200-talet infördes legofolksinstitutionen som tvingade fattiga att arbeta för en husbonde. Syftet var att hålla fast fattiga i en arbetsrelation och att legohjon skulle förbli fattiga. Legan, eller lönen, var sällan mer än mat, husrum och kläder. Men arbetskraftsbristen i digerdödens spår drev upp löner, men också lönereglering från statsmakten som gärna gick bönder och godsherrar till mötes. Under mer än ett halvt årtusende, från tidig medeltid och ända in på 1900-talet, var arbete som legohjon en av de vanligaste sysselsättningarna i Sverige. I de flesta byar i landet fanns såväl år 1300 som år 1800 åtminstone någon dräng eller piga, och detsamma gällde på herrgårdar, vid bruk och i städer. Omyndiga kunde bli legohjon, och även besuttna bönders barn blev legohjon. Vissa legohjon var gifta, och en legoman och hans hustru kunde till och med tänkas arbeta i två olika hushåll. Vid slutet på 1500-talet arbetade de flesta drängar och pigor på gods eller hos rika bönder - de flesta saknade helt möjligheter att själva bli husbonde. Bild: Legomannen misshandlas av sin husbonde för att han stulit mat som svinen skulle haft. Södra Råda gamla kyrka, Fotograf: Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet, [Creative Commons,](https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons) [Attribution 2.5 Generic](https://creativecommons.org/licenses/by/2.5/deed.en) Musik: Mercy And Forgiveness av Ananta Kongka; Storyblocks audio. Lyssna också på Trälarnas liv och Tunnes träluppror. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den franska revolutionen är en unik händelse i världshistorien där det rådande statsskicket och feodalismen avskaffades i floder av blod. Usla statsfinanser och skriande orättvisor banade vägen för omvälvningen. När den franska monarken Ludvig XVI inkallade ständerna för att genomföra skattehöjningar startade kungen en utveckling han inte klarade av att hantera. Ludvig XVI var svag och vankelmodig. En rad händelser och kungens kontakter med fientliga makter ledde till att han avrättades 1793. En tid senare avrättades även hans gemål Marie-Antoinette. I avsnitt 136 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Dick Harrison vid Lunds universitet som är aktuell med boken Franska revolutionen. I början av 1793 dömdes så Ludvig XVI, nu ”medborgare Louis Capet”, med knapp majoritet till döden för förräderi och giljotinerades 21 januari. Efter avrättningen utbröt kontrarevolutionära oroligheter på landsbygden som utvecklades till ett inbördeskrig. Den demokratiska författningen från juni 1793 sattes ur spel och ny lagstiftning stadgade dödstraff för revolutionens fiende. Allt mer radikal lagstiftning infördes och snart inträdde fasen som efteråt kallades skräckväldet när tiotusentals människor avrättades som revolutionens fiende. Revolutionen kom att börja äta sina egna barn i en allt bittrare strid om makten. Skräckväldet banade sedan vägen för en militärdiktatur och att Napoleon kröntes som kejsare. Bild: Avrättningen av Ludvig XVI (”Louis Capet”) den 21 januari 1793 på Place de la Révolution i Paris, ett avgörande ögonblick i franska revolutionen som markerade monarkins fall och republikens radikalisering. Gravyr, 1793. Upphovsperson okänd. Public domain, via Wikimedia Commons. Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det Osmanska rikets mer än 600 år långa historia är tätt sammantvinnat med det kristna Europas historia. De osmanska härskarna betraktade sig själva som de gamla romerska kejsarnas arvtagare. Och både renässansen och reformation påverkades av osmanernas existens. Det Osmanska riket växte fram ur nomadstammar i Anatolien på 1200-talet. Osmanerna erövrade Bysan år 1453 för att bli ett multietniskt imperium som sträckte sig över flera världsdelar. Riket var som störst när det misslyckades med att erövra Wien 1683. Osmanerna rörde sig från tolerans och integrering av andra folk och religioner till exkludering och folkmord. Från spillrorna ut det Osmanska riket växte dagens Turkiet 1923. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marc David Baer är professor i internationell historia vid London School of Economics and Political Science och en av världens främsta kännare av Osmanska riket. Han är aktuell med boken Osmanska riket. Osmanska riket, även känt som det Ottomanska riket, var en mäktig islamisk imperium som styrde över stora delar av Sydosteuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Mindre Asien. Osmanska riket grundades i västra Anatolien mot slutet av 1200-talet av en stam Oghuz-turkar som skulle bli imperiets aristokrati, kända som Oserna. Dessa förde med sig en stark dynasti, den osmanska dynastin, som var kärnan i den framväxande staten. Osman I, som riket är uppkallat efter, var rikets grundare och första ledare. En av de mest anmärkningsvärda egenskaperna hos Osmanska riket var dess kulturella och religiösa mångfald. Riket omfattade människor från olika etniska och religiösa bakgrunder. Sultanerna var toleranta mot olika religioner och tillät sina undersåtar att utöva sin egen tro. Kristna och judar hade sina egna lagar och institutioner och bildade slutna samhällen inom riket. Osmanska riket hade både fredliga och konfliktfyllda relationer med olika europeiska länder. Å ena sidan var riket en viktig handelspartner och kulturell influens för västeuropeiska länder under renässansen. Å andra sidan var det också en ständig militärhot och orsakade stor oro bland européerna. Rikets expansion och belägringar av europeiska städer som Wien skapade en stark europeisk identitet och en vilja att motstå det osmanska hotet. Under 1300- och 1400-talen fortsatte det osmanska riket att expandera, och det erövrade stora delar av Anatolien och Balkan. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs år 1453 av sultanen Mehmet II Erövraren, vilket innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia. Denna händelse bekräftade det osmanska rikets status som stormakt. Rikets absoluta höjdpunkt nåddes under 1500- och 1600-talen under sultanen Suleiman den store. Dess största territoriella utsträckning nåddes dock år 1683 under sultanen Mehmet IV, då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden längst ner på Arabiska halvön, och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst. Inom rikets gränser fanns några av dåtidens viktigaste städer, inklusive Mekka, Medina, Jerusalem, Bagdad, Kairo, Alexandria, Damaskus, Aleppo, Beirut, Saloniki, Budapest, Belgrad, Sarajevo och Sofia. Denna stora rikedom bidrog till den successiva militära tillbakagång och det gradvisa ekonomiska och politiska förfall som drabbade Osmanska riket under senare delen av 1700-talet. Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota det kristna Europa. Belägringen hävdes av en polsk-tysk armé som kom Österrike till undsättning. Detta satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa. Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv. 17/163), Wikipedia, Public Domain. Musik: Dreaming Of Paradise av MoodMode, Storyblocks Audio. Lyssna också på Sultanens sändebuds resa till Sverige år 1733. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Emigrationen till Amerika skapade under mindre än ett sekel en helt ny svensk nation på andra sidan Atlanten. I Nordamerika lyckades strävsamma svenska bönder och deras ättlingar på några årtionden lägga mer mark under plogen än vad svenska kungar erövrat under stormaktstiden. Senare kom hundratusentals svenska industriarbetare fylla amerikanska industrier och den svenska hushållerska blev ett begrepp när unga svenska kvinnor flydde en livegenskapsliknande tillvaro som hembiträde i Sverige. Med tiden lyckades svenskarna, med hänvisningar till det fornnordiska kvädet Beowulf och vikingarnas resor till Nordamerika, bli anglosaxare. Idag uppfattar sig 4 miljoner amerikaner som svenskättlingar. I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dag Blanck, professor i nordamerikastudier vid Svenska institutet för nordamerikastudier. Han driver också podden Amerikaanalys. Svältåren i slutet av 1860-talet kickstartade en massemigration från Sverige till USA. Under perioden 1851–1930 utvandrade nästan 1,2 miljoner personer till USA, varav ca 200 000 återvände till Sverige. Utvandringen i förhållande till folkmängd i Sverige var bara större på Irland och i Norge. Redan år 1638 upprättades en mindre svenska koloni Nya Sverige i Nordamerika i trakten runt Delawarefloden. Det handlade dock bara om några hundra svenskar och finnar. Och redan 1655 erövrades Nya Sverige av holländarna. En stark befolkningstillväxt i Sverige från 1,8 miljoner människor år 1750 till 2,3 miljoner människor skapade ett fattigt landsbygdsprolitariat. Industrialiseringen kom sent till Sverige och kunde därmed inte suga upp de jordlösa på landet. Missnöjde med sin situation i Sverige tillsammans med förhoppningar om ett bättre liv på andra sidan Atlanten fick många ta det livsavgörande beslutet om emigration. En mindre grupp emigrerade för att de förföljdes för sina religiösa övertygelser. Arbetsmarknadskonflikter fick senare många industriarbetare att emigrera. En bred läskunnighet gjorde att svenskarna kunde ta till sig information om USA och skriva brev till släktingar som redan tagit språnget. Emigrationen var stor från Småland, Öland, Halland, Västergötland, Östergötland, Dalsland, Värmland och från Bergslagsområdet medan Mälarområdet snarare upplevde flyttströmmar till Stockholm. Emigrationen ökade när dåliga tider i Sverige sammanföll med goda i Amerika som under större delen av 1880-talet. De goda möjligheterna att förvärva jord i USA för en billig penning, inte minst efter Homestead Act 1862, spelade stor roll under den tidiga utvandringen. Jordhungern var stor i Sverige, där den starka befolkningsökningen kraftigt ökat de obesuttnas antal. Amerikabreven hem och återvändare gjorde att USA blev en realitet i medvetandena hos breda befolkningslager. Återvändare fick ofta en hög status när de återkom till sin hembygd. Många köpte mark eller startade industrier med pengar de tjänat i Amerika. Lyssna också på När en handfull män erövrade Latinamerika och Sveriges sista svältkatastrof. Musik: Visa från Utanmyra av Gunnar Mikalsen Kvifte är licenserad under en Creative Commons-licens. Bild: Svenskar i Amerika. Olof Olsson från Nerikes Kil, utvandrade omkring 1880 till Rush City, Minnesota. Denna filen donerades av Nordiska museet som en del av Europeana Fashion samarbetet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Riksföreståndaren Sten Sture den yngre (1493-1520) spelade ett högt spel i maktkampen under Kalmarunionens sönderfall. I en tid när furstemakten stärktes använde Sten Sture dy sig av allmogens stöd i kampen mot oppositionen inom riksrådet. Hänsynslöst utnyttjade han förläningar för att stärka sin allierade och försvaga sina motståndare. Sten Sture dy kom att leda det militära motståndet mot den danska unionskungen Kristian II, men sårades dödligt av en kanonkula vid ett slag på sjön Åsunden 1520. Sten Sture den yngres liv och död ger en relief till historien om den uppåtstigande Gustav Eriksson Vasa. Hade Sten Sture överlevt skulle Gustav Vasa troligen aldrig blivit kung. I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och aktuell med biografin Sten Sture den yngre. Sten Sture den yngre föddes antingen 1492 eller 1493. Han tillhörde släkten Natt och Dag, och tog namnet Sture efter sin farfar Nils Bosson. Redan som ung pojke adlades han av unionskungen Hans under dennes kröning 1497. Sten Sture dy deltog i flera krigshandlingar mot Danmark. År 1510 utnämndes han till innehavare av Örebro slott och försvarade framgångsrikt Västergötland mot danskarna. Efter Sten Sture den äldres död 1503 uppstod ett maktvakuum i Sverige. Rådsoppositionen valde Erik Trolle till ny riksföreståndare, vilket ledde till spänningar med Sten Sture den yngre. Sten Sture tog dock snart över sin fars län och fick allmogen att ställa sig på hans sida. I januari 1512 utropade han sig själv till riksföreståndare efter att ha besegrat Erik Trolle i en maktkamp. Sten Sture fick stöd från allmogen, Stockholms borgerskap och vissa medlemmar i rådet. Sten Sture dy och ärkebiskopen Gustav Trolle hamnade i konflikt med varandra. Gustav Trolle försökte utöva sin makt och belägrade sig i Almarestäkets slott. Sten Sture tvingade Gustav Trolle att kapitulera. Han avsattes från sitt ämbete och Almarestäkets slott revs. Under denna tid var Sverige hotat av den danske unionskungen Kristian II, som försökte återta makten över landet. Kristian II sände en stark flotta till Stockholm som belägrade staden. Sten Sture och hans styrkor lyckades dock besegra danskarna i slaget vid Brännkyrka och tvinga dem att dra sig tillbaka. Trots framgången fortsatte hotet från Danmark, och Sten Sture ledde personligen försvaret av Västergötland mot danskarna. Sten Sture den yngre sårades allvarligt i slaget vid Bogesund 1520 när han träffades av en kanonkula. Trots skadorna fortsatte han att leda sina trupper till Tiveden, men han avled några dagar senare på Mälarens is på väg till Stockholm. Efter hans död kapitulerade Stockholm och Sten Sture den yngres änka, Kristina Gyllenstierna, försvarade staden. Kristian II återtog makten och genomförde i november det ökända Stockholms blodbad. Bild: Sten Sture den yngre. Kulturparken Småland. Digitalt museum, Erkännande (CC BY) samt Slaget vid Brännkyrka av Johan Gustaf Sandberg, Wikipedia, Public Domain Musik: kompositör: Josquin des PrezPerformer framförd av Kat Walsh, Producent: Gregory Maxwell, GFDL 1.2 <http://www.gnu.org/licenses/old-licenses/fdl-1.2.html>, via Wikimedia Commons Lyssna också på Nytt ljus över antalet döda i Stockholms blodbad. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kungamakten har organiserat samhällen sedan det forntida Egypten för 5000 år sedan till modern tid. Trots industrialisering, förödande världskrig och demokratisering är en betydande andel av de mest demokratiska samhällena på jorden konstitutionella monarkier. Att vara kung har varit ett av de farligaste yrkena på jorden. Kungamakten har ofta utmanats av äregiriga adelsmän, generaler, andra kungar eller folkliga uppror. Därför har det varit livsviktigt för kungamakten att skaffa sig legitimitet – ofta från gud – men också från traditionen, ritualer och symboler. I avsnitt 106 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Erik Petersson som bland annat skrivit biografier om Karl IX och Kristian II. Han aktuell med boken Kungar – En världshistoria - som tar in hela världshistorien med fokus på kungamakten. Länge var historia kungarnas historia, ett perspektiv som fått ge vika för en bättre genomlysning av hela samhället. Samtidigt går det inte att blunda för hur central kungamakten varit för världshistorien i tusentals år. När hövdingar utvecklades till kungar vilade fortfarande kungamakten på relationer mellan kungen och underlydande män och länsherrar. Senare i historien utvecklades en byråkrati och stående armé som blev stommen till en enväldig kungamakt i Europa och kejsardömet Kina. Kungamakten har regelbundet utmanats från alla håll i samhällena, men den största utmaningen har visat sig vara stålet som i grunden förändrade krigsföringen i världen. De mest livskraftiga monarkierna var de som under 1900-talet hade förmågan att anpassa sig till ett mer demokratiskt samhälle. Foto: Gabriella Eriksson Bild: Nio kungar på Edward den VII:s begravning. Stående, från vänster till höger: kung Haakon VII av Norge, tsaren Ferdinand av Bulgarien, kung Manuel II av Portugal, Kaiser Wilhelm II av det tyska riket, kung George I av Grekland och kung Albert I av Belgien. Sittande, från vänster till höger: kung Alfonso XIII av Spanien, kung-kejsaren George V av Storbritannien och kung Frederick VIII av Danmark. Bilden är tagen 20 maj 1910 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det medeltida slottet Colditz utanför Leipzig blev under andra världskriget ett krigsfångeläger för allierade officerare som var flyktbenägna eller ”tyskfientliga”. På Colditz blev flyktförsök en avancerad sport där de olika nationerna tävlade mot varandra. Flykt och flyktplaner upprätthöll moralen hos de uttråkade officerarna. Fångarna gjorde allt för att driva med sina tyska fångvaktare, men med tiden växte en ömsesidig respekt fram mellan dem. Läger Oflag IV-C, ett mikrokosmos av samhällena som officerarna kom ifrån. Det brittiska klassystemet präglade tillvaron hos de brittiska officerarna och fransmännen var uttalat antisemitiska. I detta avsnitta av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Ben Macintyre om krigsfångelägret Colditz. Han är aktuell med boken Colditz - Flykten från nazisternas fängelse. Samtalet är på engelska. I Colditz hamnade allierade officerare som försökt fly från vanliga krigsfångeläger eller som uppfattades som ”tyskfientlige”. Eftersom fångarna var officerare hade de särskilda privilegier i enlighet med Genevekonventionen. De kunde skriva hem och mottaga paket hemifrån – något som utnyttjades för att skicka hem kodade meddelanden och motta dold flyktutrustning. Om det var svårt att fly, var det nästan omöjligt att ta sig hela vägen till det neutrala Schweitz. Flyktförsöken var många men bara ett mindre antal officerare lyckades ta sig hela vägen hem. Åren i Colditz upplevde allt från ganska spontana flyktförsök till mycket avancerade tunnelbyggen lyckades eller avslöjades. Den tyska säkerhetschefen Eggers, en skollärare som hade bott i Storbritannien före kriget, var en respektingivande motståndare, men också en motståndare som respekterade de allierade officerarna. För de brittiska officerarna från överklassen blev Colditz som en förlängning av deras internatskoletid. Här förekom också rasistisk färgad mobbing mot den indiske läkaren Birendranath Mazumdar. Andra i persongalleriet var USA:s äldste fallskärmsjägare och minst framgångsrike agent Florimond Duke. Pat Reid kom att skriva mycket populära memoarer om sin tid i lägret och han utvecklade till och med ett brädspel om Colditz. Han satte bilden av ett hurtiga gentlemen som gjorde allt för att fly. Men många mådde psykiskt dåligt i lägret och några återhämtade sig aldrig från sina erfarenheter. Även särskilt prominenta krigsfångar som tillhörde brittiska kungafamiljen, högadeln eller var avlägsna släktningar till den brittiske premiärministern Winston Churchill fick en särskild avdelning. De behandlades bättre, men var i någon mån en gisslan utifall tredje riket skulle falla. Bild: Colditz slott i april 1945; foto taget av en soldat från den amerikanska armén. Omslagsbild: Fångade franska officerare på gården till Oflag IV. Den ursprungliga uppladdningsanvändaren var Alkivar på engelska Wikipedia Musik: Minneapolis Bump av Humans Win, Storyblock Audio Lyssna också på Främmande soldater i Sverige under andra världskriget. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historiska recept från herrskapshemmens receptsamlingar från början av 1800-talet ger inblickar i vad människorna åt, vilka smaker de uppskattade, hur de konserverade maten, men också hur de försökte boka sjukdomar och krämpor själva i brist på läkarvård. Många av huskurerna är direkt skadliga och andra ren vidskepelse. Trots att recepten är över 200 år gamla är det lätt att känna igen klassiker som äpplekaka och rynka på näsan åt råvaror som braxen eller kalvlunga. De kortfattande recepten var helt utan bilder och ålderdomliga måttenheterna kan vara utmanande för en modern matlagare. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Maren Jonasson är och redaktör för utgivningsprojektet Historiska recept vid Svenska litteratursällskapet i Finland och aktuell med boken Historiska recept i urval där recept bland annat valts från Carl Olof Cronstedts dotters receptsamling – hjälten från Svensksund och förrädaren från Sveaborg. Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Svenska litteratursällskapet i Finland har samlat receptsamlingar från den senare delen av 1700- och början av 1800-talen, som användes flitigt av adelsfamiljer och överklassen i Sverige och Finland på webbplatsen Historiska recept. Utvecklingen gick från barocka maträtter med teatraliska presentationer, till mer återhållsamma rätter med syrliga smaker och enklare ingredienser. Recepten är mycket kortfattade och inte alltid så exakta vad det gäller mängderna av ingredienserna. Att äggen var betydligt mindre i historisk tid och att det är oklart vilken styrka ättikan hade är andra utmaningar får moderna kockar. På herrgårdarna skulle både herrskap och tjänstefolk leva av det som gården producerade. Det handlade också där om mat för dagen och förråd för vintern. Att bevara maten för att kunna njuta av den även under vintermånaderna var avgörande. Det finns många recept på att sylta bär och frukt. Det är också stor skillnad på herrskapens måltider och vad deras personal åt. För allmogen var det viktigaste att äta sig mätt, ofta på samma mat – gröt, bröd, rovor, ibland strömming, men kött mera sällan. Herrskapen åt gärna kötträtter som ragu, frikassé, sur stek och mycket mer. Dessa rätter visar på olika sätt att tillaga och smaksätta kött. Dessutom finns det recept på att göra egna korvar, vilket var vanligt under denna tid. Även fisk var populärt Man åt gädda, kräftor, karpar och mer. Det fanns en stor mångfald av smaker och tillagningssätt som användes för att tillaga fisk och skaldjur. Man kunde tillaga fisk på ett sätt så det skulle smaka hummer. När det gäller drycker hittar vi recept på mjöd, brännvin, vin och mycket mer. Dessa drycker användes vid festliga tillfällen, eller som en uppfriskande dryck i vardagen. Den stora mängden av ibland märkliga huskurer för att behandla olika åkommor och besvär visar på visar problemen människorna hade att vårda sin hälsa före den moderna medicinen. Det finns recept på huskurer för bröstvärk, hosta, frossa och mycket mer. Bild: Stilleben (1863) av August Jernberg, Nationalmuseum, Digitaltmuseum, Erkännande-DelaLika (CC BY-SA) Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D 780 med Michele Nobler, Storyblock Audio. Lyssna också på Ståndssamhällets rest i det moderna Finland Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den store (356 f.v.t.- 323 f.v.t.), som var kung i Makedonien, skrev in sig i världshistorien genom att på några år erövra stormakten Persien. Med en blandning av hänsynslöshet och taktiskt geni nådde han ända fram till Indien, där hans män vägrade fortsätta. Alexander III utplånade städer som Thebe för att statuera ett exempel på vad som hände dem som inte underkastades sig honom utan motstånd. När han började anamma persiska seder blev hans män allt mer skeptisk. Hans död i Babylon är fortfarande höljd i mystik, men troligtvis söp han ihjäl sig bara 33 år gammal märkt av år i strid. Eller så kanske någon förgiftade honom eftersom de inte var sugna på ett planerat fälttåg till Arabien. I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Daniel Hermansson, historiepoddare och historielärare aktuell med boken De kom, de såg, de segrade : vad antikens fältherrar lär oss om makten och människan. Alexander den Store var son till kung Filip II av Makedonien och drottning Olympias från Epirus. Han växte upp i en tid när Makedonien lade sig under de grekiska stadsstaterna i en kultur av våld och machokultur. Han fick en omfattande utbildning med bland annat den berömda filosofen Aristoteles som lärare. Alexander blev en analytisk och strategisk tänkare, vilket senare skulle bli avgörande för hans militära framgångar. Alexander visade tidigt tecken på militär skicklighet genom att delta i sin fars krigståg. När Filip mördades 336 f.Kr., blev Alexander efter en kort maktkamp hans efterträdare. Han inledde sin regering med att föra krig mot thrakiska stammar söder om Donau. Upproret i Grekland, som utgick från Thebe, tvingade honom att avbryta fälttåget. När han hade besegrat upproret, jämnades Thebe med marken i avskräckande syfte. Efter att ha säkrat sin ställning i Grekland, vände Alexander sin uppmärksamhet österut mot det persiska riket. Han korsade Hellesponten med en armé på cirka 40 000 män i maj 334 f.Kr. Den första drabbningen ägde rum vid Granikos, där det persiska försvaret besegrades. Alexander erövrade sedan de grekiska städerna vid mindre asiatiska kusten och förde sin armé till Anatoliens högland. Slutstriden mellan Alexander och den persiske kungen Dareios III ägde rum vid Gaugamela på ett slätområde vid Tigris övre lopp under hösten 331 f.Kr. Trots att den persiska armén var mångdubbelt större, kunde Alexander, genom sin strategi, totalt utmanövrera den persiska armén. Dareios drog sig tillbaka till det iranska höglandet, där han senare mördades av sina egna. Förstörelsen av palatset i Persepolis markerade slutpunkten på denna del av Alexanders fälttåg. Senare vände Alexander sin uppmärksamhet österut mot Indusdalen, som bara formellt hade stått under persisk överhöghet. Han besegrade den indiska kungen Poros vid Hydaspes 326 f.Kr. men lät sedan denne fortsätta sin regering som lydkung. Alexander dog plötsligt 323 f.Kr. i Babylon efter en kort sjukdom – det finns också omständigheter som tyder på att han förgiftades. Alexanders erövringar resulterade inte bara i territoriella vinster, utan också i ett omfattande kulturellt utbyte. Genom Alexanders erövringar smälte grekisk och orientalisk kultur samman i vad som har kommit att kallas hellenismen. Denna blandning av kulturer ledde till framväxten av nya former av konst, filosofi och vetenskap som kom att påverka världen långt efter Alexanders död. Omslag: Alexander den store. Bär inskriptionen: "Alexander [den store], son till Filip, [kung av] Makedonien." Kopia av den kejserliga romerska eran (1:a eller 2:a århundradet e.Kr.) av en bronsskulptur gjord av Lysippos. Finns i Tivoli, öster om Rom, Italien. Wikipedia, public Domain Musik: Ancient Empires And Civilizations av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks audio Lyssna också på Pyrrhos – på fel sida i historien i kampen om världsherraväldet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Ukraina sommaren 1943 plundrar ett SS-kommando på uppdrag av Heinrich Himmler 18 odlingsanläggningar på jakt efter fröer i världens första genbank. Fröerna skulle bli grunden till det tusenåriga rikets superfröer för att föda det onda imperiet. Fröerna hade samlats in av den berömde växtförädlaren Nikolaj Vavilov på expeditioner runt om i världen. Men Vavilov hade dött i Stalins fängelser i början av året, eftersom han inte ville underordna vetenskapen den sovjetiska ideologin. I avsnitt 124 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Jens Nordqvist som är aktuell med boken Den stora fröstölden - Svält, plundring och mord i växtförädlingens århundrade. Den moderna växtförädlingen tog fart i början av 1900-talet med återupptäckten av den österrikiske munken Gregor Mendels teorier kring korsning av växter från 1860-talet. Världens växande befolkning behövde efter mer tåliga och högavkastande spannmål och grönsaker. Tyskland, Sovjetunionen, USA och Sverige var de länder som i början av 1930-talet kommit längs i arbetet med växtförädling. En gemensam nämnare var det statliga stödet, och inblandningen, i växtförädlingen. Nikolaj Vavilov såg den ständigt föränderliga biologiska mångfalden som resultatet av ett samspel mellan människan och naturen. Trots att blomkål, grönkål, brysselkål, vitkål, rödkål och broccoli ser helt olika ut stammar de alla från samma art, vildkål (Brassica oleracea). I människans tjänst har den vilda arten utvecklats till vitt skilda grönsaker. Växtförädlingens historia var full av storartade bedrifter. Nikolaj Vavilov stötte på många hinder i sin kamp mot svälten. Han och de andra växtförädlarna kämpade mot torka och väta, skadedjur och virussjukdomar. I hans väg stod även Lysenkos pseudovetenskap, brutala partibossar och politiska tjallare. Ändå var han en obotlig optimist. Han trodde verkligen att förnuftet till slut skulle segra och han trodde på växtförädlingens förmåga. Naturen var rik nog att föda människan, och den vetenskap han älskade mer än livet gav honom de redskap som behövdes för att resurserna skulle kunna nyttjas. Nazityskland har slängt avundsjuka blickar på Sovjetunionens växtförädlingsprogram. Utan en livsmedelssektor som kunde försörja det tyska riket och dess militärapparat skulle expansionen österut aldrig gå att genomföra. Ledare för SS:s frökommando är den unge växtförädlaren och SS-officeren Heinz Brücher, som med hjälp av de ryska fröerna ska ta fram nya supergrödor. Nazisterna bedriver redan en omfattande växtförädling i flera koncentrationsläger, bland annat Auschwitz. I krigets slutskede gömmer Brücher de värdefulla fröerna för att senare kunna användas. Med hjälp av just frösamlingen vill han köpa sig fri lejd till tryggheten i Sverige. Musik: Po dolinam i po vzgoriam av S. Alimov och T. Aturov Bild: NKDV:s fotografi av genetikern Nikolaj Vavilov ur NKVD:s utredningsakt. Vavilov greps 1940 under Stalins utrensningar och avled i fängelse i Saratov 1943. Foto: NKVD, Centrala arkivet vid Ryska federationens FSB, public domain, via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De svenska böndernas långa representation i riksdagen är helt unik i ett internationellt perspektiv. Den svenska riksdagen kan räkna sin historia från medeltida herredagar då rikets förnämsta män möttes. Under unionsstriderna på 1400-talet blev det nödvändigt att brädda mötena till lågfrälse, borgare och bönder. Att bönderna deltog i rikets beslutsfattande gjorde det möjligt att flerdubbla skatterna och öka utskrivningen av bondpojkar till stormaktens alla krig. Den långa traditionen av inflytande för ofrälse har också bidragit till samhällets stabilitet. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Joakim Scherp historiker vid Stockholms universitet som bland annat skrivit artikeln The Peasant Estate of Sweden – Its Rise and Early Modern Evolution Böndernas representation har sitt ursprung i lokala och regionala som ockås hade makt över skatterna och lagstiftningen. Herredagarna rörde mer konstitutionella och storpolitiska frågor. Bland de ofrälse var det ekonomiskt starka grupper som Stockholms borgare och Dalarnas bönder och bergsmän som blev först blev kallade till de nationella mötena. Riksmötena på 1400-talet var ännu så oorganiserade att de inte var en självständig maktfaktor, men det fanns en stark potential för de ofrälse eftersom de redan möttes vid lokala möten. Under Gustav Vasas regentskap utvecklas riksdagen till rikets centrala politiska arena, där de allra viktigaste besluten fattas. Kungamakten kom ofta att spela ut de olika stånden mot varandra, men med tiden blev bönderna politiska aktörer med en egen agenda. Bild: Tre skattebönder i Sverige tecknade år 1674 av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti i skriften Notizie di Svezia. Musik: Gildentaverne (Hurdy Gurdy, Nyckelharpa, Guitar Music. CC BY 4.0, Soundcloud. Lyssna också på När bångstyriga bybor störde kyrkofriden under stormaktstiden Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska kyrkan har ända sedan reformationen haft en viktig roll som kungamaktens verktyg för att sprida information och propaganda. Under stormaktstiden blev propagandan ännu viktigare för att stödja krigsansträngningarna. Kyrkan skulle med krigspropaganda hålla befolkningen på gott humör trots alla umbäranden. Knepet blev att skylla krigen på befolkningens syndighet. Sverige lyckades trots en liten befolkning och knappa resurser bli en stormakt under 1600-talet. Detta medförde stora umbäranden för allmogen i form av höga skatter och utskrivningar till krigsmakten. En halv miljon svenska män förlorade sina liv i krigen mellan 1620 och 1720. I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Anna Maria Forssberg som är historiker som arbetar på Vasamuseet. Hennes doktorsavhandling Att hålla folket på gott humör – Informationsspridning, krigspropaganda och mobiliering i Sverige 1655-1680 handlar just om kyrkans roll i krigspropagandan under Stormaktstiden. Hon har senare jämfört kyrklig krigspropaganda i Frankrike och Sverige i boken The Story of War – Church and Propaganda in France och Sweden 1610-1710. Krigspropaganda spreds både i krigs- och fredstid. Statsmakten huvudbudskap var att krigen var ett gudomligt straff på grund av den syndiga befolkningen. Och världen var befolkad av onda fiender vars mål var att förstöra Sverige. Regenten var det bästa skyddet mot fienderna och alla måste bidra i krigsansträngningen. Prästerna motsatte sig aldrig rollen som propagandister för kungamakten. Och anfallskrigen beskrevs som försvarskrig. Enligt prästerna var kungen utsedd av Gud och undersåtarna hade absolut trohets plikt mot överheten. I predikningar lade prästerna alltid skulden för kriget på undersåtarna. Familjescen med Jonas Olofsson i Vallsta och hustrun Kerstin Jonsdotter med barn, troligen målad omkring 1680 och länge uppsatt i Arbrå kyrka i Hälsingland. Motivets släkttavla och kyrkliga kontext knyter an till avsnittets tema om präster, familj och lokalsamhälle. Foto: Nordiska museet, CC BY-NC-ND, via Nordiska museet. Lyssna också på Gustav Vasas känsla för propaganda. Musik: Nearer My God To Thee Church Organ av Bobby Cole, Soundblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget inleddes med en rad brittiska motgångar. Den 9 juli 1755 marscherade general Edward Braddock med kolonner genom Pennsylvanias skogar mot Fort Duquesne. Men europeisk ordning, artilleri och drill var självmord i kriget där motståndarna gömde sig bakom träd. Men nederlaget vid Monongahela blev en vändpunkt. Under de följande åren tvingades britterna lära om, tänka större och samordna sin krigföring med flottan och sin ekonomiska uthållighet. När kriget var över hade Frankrike i praktiken förlorat sin ställning som kolonial stormakt på Nordamerikas fastland. Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika, en konflikt som globalt blev känd som sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet. Krigets djupaste drivkraft låg i kolonisternas territoriella expansion. Under 1700-talet växte befolkningen snabbt och marktrycket ökade längs Atlantkusten. När jorden utarmades och framtidshoppet riktades västerut framstod Ohiolandet som en bördig ”vildmark” att ta i bruk, även om området redan var befolkat och politiskt organiserat av flera urfolksnationer. Den koloniala hungern krockade med Frankrikes defensiva strategi. De tretton brittiska kolonierna var demografiskt starka men politiskt splittrade och utan enhetlig militär organisation. För London var kolonierna framför allt merkantila tillgångar som skulle leverera råvaror och konsumera brittiska industriprodukter, och när hotet från Frankrike växte tvingades Storbritannien för första gången i större skala skicka betydande reguljära styrkor till kontinenten. Nya Frankrike hade en annan karaktär: demografiskt svagare men mer centraliserat och militariserat. Fransmännen byggde ett nätverk av fort och handelsstationer som band samman Kanada med Louisiana längs flodsystemen, och för att kompensera sin numerära underlägsenhet knöt den franska kolonialledningen djupa diplomatiska och kommersiella relationer med regionens urfolksnationer. År 1758 vände krigslyckan när britterna erövrade Louisbourg, följt av Québec 1759 och Montréal 1760. Parisfreden 1763 bekräftade den nya ordningen, där Frankrike avstod Kanada till Storbritannien, vilket i sin tur bidrog till de långsiktiga förutsättningarna för Kanadas tvåspråkiga och tvåkulturella utvecklingslinjer. Kriget förändrade också kolonisternas självbild. De hade sett att brittiska reguljära styrkor kunde besegras, och de hade själva fått erfarenhet av samordning, mobilisering och krigsekonomi. När London efteråt försökte hantera krigets kostnader genom skatter och hårdare imperiekontroll, och samtidigt försökte begränsa expansionen västerut, reagerade allt fler kolonister inte som tacksamma undersåtar utan som medborgare vars rättigheter kränktes. Kriget som utkämpades för att säkra imperiet bidrog därmed till att skapa en ny nation. Bildtext: George Washington till häst under slaget vid Monongahela (1755), där han som ung officer i Braddocks expedition blev känd för sitt mod och sin kyla i strid—en erfarenhet som bidrog till hans senare militära och politiska auktoritet. Målning av Jacques Auguste Regnier, 1834. Public domain, via Library of Congress / Wikimedia Commons. Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget i Nordamerika (1754–1763), mellan de två kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, startade med en lokal gränskonflikt i Ohiodalen i Nordamerika och växte till ett imperiekrig som i praktiken raderade ut Nya Frankrike från kartan. Storbritanniens framgångar blev samtidigt fröet till koloniernas frigörelse från den brittiska kronan. Snart skulle kolonisterna vänd vapnen mot moderlandets trupper. Kriget hade svetsat samman de brittiska kolonierna och gav dem ett ökat självförtroende. Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika – en konflikt som globalt blev känd som Sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet. Sjuårskriget (1756–1763) var ett globalt krig som utkämpades i Europa, Indien, Amerika och till sjöss. I Nordamerika stred Storbritannien och Frankrike – tillsammans med olika urfolksnationer som allierade – om överhöghet i det som i efterhand ofta kallas det fransk-indianska kriget (1754–1763). Det brittiska Nordamerika bestod i mitten av 1700-talet av tretton kolonier med skilda ursprung, styrelseformer och ekonomiska profiler under den brittiska kronan. För de tretton kolonierna innebar konflikten en förskjutning: från ett djupt beroende av moderlandets militära beskydd till en växande insikt om den egna styrkan – och om gemensamma koloniala intressen. För fransmännen betydde krigets utgång slutet för Nya Frankrike, och för urfolken försvann i stor utsträckning möjligheten att spela ut kolonialmakterna mot varandra. I början av kriget besegrade fransmännen, med stöd av kanadensisk milis och urfolksallierade, flera brittiska attacker och erövrade ett antal brittiska fort. Urfolken var starka regionala maktaktörer – inte passiva offer eller enkla bundsförvanter. Samtidigt var de splittrade av egna konflikter och ställdes mot kolonialmakter vars befolkning, ekonomi och territoriella expansion till slut blev övermäktiga. Bild: Handkolorerat träsnitt som visar det franska lägret vid Great Meadows som anfölls av George Washingtons styrkor från Fort Necessity under inledningen av det fransk-indiska kriget 1754. Bild: Raymond K. Bluhm. Public Domain. Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalmarunionen var ett grunden omöjligt politiskt projekt att genomföra. Utan den danska drottning Margaretas (1353-1412) långa erfarenhet i skuggan av män och hennes politiska geni hade sannolikt kaoset i Norden fortsatt. Efter digerdödens härjningar i mitten på 1300-talet kom årtionden av kaos och maktvakuum i Norden. Utifrån denna anarki lyckades drottning Margareta skapa ordning genom personalunionen Kalmarunionen. På pappret var styvsonen Erik unionskung, men det var Margareta som styrde. I avsnitt 144 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som skrivit böckerna Kalmarunionen och Sveriges medeltid. Drottningen Margareta var dotter till Valdemar Atterdag och bortgift som tioåring till den norska kungen Håkan Magnusson. Hon blev en av de mäktigaste personerna som funnits i Norden som styrde över Sverige, Norge samt Danmark. Kalmarunionen etablerades år 1389 och bestod av Norge, Danmark och Sverige med Finland. Formellt etablerades trestatsunionen först vid unionsmötet i Kalmar 1397 och levde vidare med vissa avbrott till Gustav Vasas val till svensk kung år 1523. Före Kalmarunionen fanns en personalunion från år 1319 mellan Norge och Sverige, 1332–60 även omfattande de östdanska landskapen, och mera direkt den union mellan Danmark och Norge som etablerades 1375, när Olof, son till Håkon VI Magnusson i Norge och drottning Margareta, valdes till dansk kung. Trots att Olof dog redan 1387 resulterade Margaretas målmedvetna dynastiska politik i en samlad nordisk union, sedan en svensk adelsfraktion i opposition mot kung Albrekt genom Dalaborgstraktaten 1388 erkänt henne som rikets ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Maktkampen avgjordes genom slaget vid Falköping (Åsle) 1389, även om det dröjde innan Sverige i sin helhet kom i Margaretas händer. Lyssna också på avsnitt 83 Kalmars historia från skyltfönster till provinsstad och avsnitt 47 När digerdöden hotade att utplåna Europa. Bild: Margareta, 1353-1412, drottning av Danmark Norge och Sverige – Nationalmuseum, public domain. Musik: Medieval World Video Game av Marius Serdan, Soundblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lunds universitet var det svenska lärosäte som utåt var mest präglat av nazistiska influenser under mellankrigstiden. Redan 1930 bildades en nationalsocialistisk studentklubb. När Sveriges förste nazistledare Birger Furugård återvände till sin gamla studentstad Lund i februari 1931 fick han ett varmt mottagande och talade i en fullsatt AF-borg, prydd med stora hakkors. I Lund fanns två profilerade nazistiska studentorganisationer, flera ledande akademiker var nazister och när Lunds studentkår den 6 mars 1939 röstade om ett uttalande kring asyl till tio judiska specialistläkare ställde sig två tredjedelar av medlemmarna bakom ett skarpt uttalande mot asyl. Studentkårens rasbiologiskt motiverande uttalandet refererades i rikspress och väckte frågor om hur demokratisk den framtida svenska eliten var. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och lundabon Eskil Fagerström, aktuell med boken Historien om Lund (Historiska Media). Medicinalstyrelsens förslag att låta tio judiska läkare fly till Sverige ledde ett skarpt uttalande från Lunds studentkår den 6 mars 1939 till efter en omröstning bland medlemmarna. Med en explicit rasbiologisk formulering hävdades att det var skadligt och oförsvarbart inför framtiden att ”främmande element upptagas i vårt folk”. Lund var en småstad där universitetet dominerade det sociala livet. År 1930 hade Lund cirka 24 520 invånare, och studenternas andel av stadsbilden växte snabbt under decenniet; vårterminen 1939 fanns omkring 2 200 inskrivna studenter. Studentkåren var i praktiken en elitmiljö, rekryterad från välbärgade hem, med traditioner som stärkte sammanhållningen – och en känsla av att vara samhällets blivande ledarskikt. Den kombinationen – liten stad, stor social prestige och starka traditioner – gjorde politiken till mer än debatt. Den blev identitet. När Europas kriser fördjupades och nazismens propaganda presenterade sig som ett ”modernt” svar på arbetslöshet, kommunistskräck och ”nationell förnedring” fanns det redan en publik som var mottaglig. Redan 1930 bildades en nationalsocialistisk studentklubb i Lund. Efter krigsutbrottet bytte den namn till Lunds svensk-socialistiska studentförening (LSSS). Den tidiga etableringen fick draghjälp av kopplingar mellan svensk nazism och Lund: när nazistledaren Birger Furugård kom till staden i februari 1931 talade han i en fullsatt AF-borgen som prytts med stora hakkors. Under mitten av 1930-talet kunde två konkurrerande nazistiska studentorganisationer verka parallellt vid universitetet. Samtidigt odlade man en aktivistkultur: läger med ”kamratskap”, militär drill och nattmarscher – samt regelbundna samlingar i partilokaler. Det här var inte enbart skrivbordsradikalism. De lundensiska nazisterna sökte offentligheten: möten på Mårtenstorget, propaganda, uppvisningar och försök att vinna tolkningsföreträde över det ”nationella” studentlivet. I samtiden noterades också hur sympatier kunde sträcka sig in i etablerade kretsar av lärare och intellektuella, vilket gav rörelsen status och nätverk. I en miljö där studenterna såg sig som framtidens domare, ämbetsmän och opinionsbildare blev frågan brännande: Om eliten vacklar – vad händer då med demokratin? Om du vill lyssna reklamfritt och dessutom få två extra avsnitt i månaden ska du bli medlem i Historia Nu Premium för 75 kr/mån – du kan testa gratis i sju dagar. Lyssna också på Fascismens födelse. Bildtext: Nazistledaren Birger Furugård talar i Akademiska Föreningens stora sal vid Lunds studentkår 1931. Bild:Per Bagges Arkiv, Public Domain. Musik: 78-varvsskivan ”Sjung om studentens lyckliga da’r” med O.D.-kören, inspelad i Stockholms Konserthus och utgiven 1927 (His Master’s Voice, X2508). En tidig ljudkälla till svensk studentkultur och körtradition, relevant för avsnittet om studentliv och ritualer. Källa: Internet Archive; Public Domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mao Zedong var en populär ledaren när kommunisterna tog makten i Kina 1949. Direkt inleddes en brutalt effektiv jordreform där många jordägare dödades. Kina under Mao Zedongs ledning kom att präglas av stark tro på viljans makt och olika kampanjer. Mao Zedongs olika kampanjer som Låt hundra blommor blomma, Det stora språnget och Kulturrevolutionen kom att kosta mellan 40 och 70 miljoner människor livet. Bara under det stora språnget ska 45 miljoner människor har dött, enligt historikern Frank Dikötter. Detta är den andra delen av två om Mao Zedong, den kommunistiske diktatorn som fortfarande inspirerar revolutionära grilla rörelser runt om i världen. I avsnitt 140 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Hans Hägerdal, professor i historia med inriktning på Öst och Sydostasien vid Linnéuniversitetet. Han har bland annat skrivit boken Kinas ledare – 1912-2012. Mao Zedong var obestridlig ledare i Kina under nästan tre decennier. Han kom att ställa den marxismen, som utgick från industriarbetarna, på huvudet genom att grunda sin revolution på bönderna. Mao Zedong föddes i ett välbärgat bondehem och var en av grundarna av det kinesiska kommunistpartiet 1921. Han kom att inleda sin väpnade kamp 1927 i sin egen hemprovins Henan. Hans gerillakamp kom att inspirera revolutionärer i hela världen ända fram till våra dagar. Efter att kommunisterna besegrat Nationalisterna grundandes Folkrepubliken Kinas 1949 och Mao Zedong blev Kinas ledare ända fram till sin död 1976. Musik: Celebrating Chinese New Year av Volodymyr Piddubnyk, Soundblock Audio Bild: Mao inledde Kulturrevolutionen 1966 för att sprida revolutionen till hela samhället och återta makten från andra ledande kommunister. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mao Zedong föddes i ett välbärgat bondehem och var en av grundarna av det kinesiska kommunistpartiet 1921. Han kom att inleda sin väpnade kamp 1927 i sin egen hemprovins Henan. Hans gerillakamp kom att inspirera revolutionärer i hela världen ända fram till våra dagar. Mao Zedong var obestridlig ledare i Kina under nästan tre decennier. Han kom att ställa den marxismen, som utgick från industriarbetarna, på huvudet genom att grunda sin revolution på bönderna. Detta är den första delen av två om Mao Zedong, den kommunistiske diktatorn som fortfarande inspirerar revolutionära grilla rörelser runt om i världen. I avsnitt 139 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Hans Hägerdal, professor i historia med inriktning på Öst och Sydostasien vid Linnéuniversitetet. Han har bland annat skrivit boken Kinas ledare – 1912-2012. Mao Zedongs olika kampanjer som Det stora språnget och Kulturrevolutionen kom att kosta mellan 40 och 70 miljoner människor livet. Bara under det stora språnget ska 45 miljoner människor har dött, enligt historikern Frank Dikötter. Efter att kommunisterna besegrat Nationalisterna grundandes Folkrepubliken Kinas 1949 och Mao Zedong blev Kinas ledare ända fram till sin död 1976. Musik: Celebrating Chinese New Year av Volodymyr Piddubnyk, Soundblock Audio Bild: Mao håller tal 1939. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Göta älv var ett politiskt laddat område under medeltiden. Älvdalen var en smal korridor där kungar kunde vinna tullinkomster, städer kunde bli rika och borgar kunde stänga ett helt rike ute från havet. Mellan Hisingen, Lödöse och Kungahälla, möttes tre kungamakter som konkurrerade om kontroll över människor, varor och våldskapital. Den som kunde beskatta och befästa älven kunde också vrida om nyckeln till Vänerns inland – och i förlängningen till Nordens politiska framtid. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen och historikern Tomas Andersson om Bohuslän som gränsland – och om hur västsvenska knutpunkter som Kungahälla och älvmynningen blev strategiska i kampen mellan riken. I sagovärlden kan Göta älv helt enkelt kallas Älven. Det säger något om självklarheten. Där vattenleden möter havet blir varje strand en politisk möjlighet – och ett hot. I perioder drogs området in i dansk intressesfär, i andra perioder stärkte norska kungar sin närvaro, samtidigt som svenska makthavare sökte en väg mot väster. Kristnandet under 900- och 1000-talen förstärkte spelet. Kungar behövde inte bara svärdsmakt utan också legitimitet – och kyrkans infrastruktur följde ofta samma huvudleder som handeln. Älven blev därför både transportled för varor och en motorväg för inflytande: biskopssäten, kungsgårdar och handelsplatser växte fram där flödet kunde kontrolleras. Kungahälla markerade norsk kungamakt. En kungligt grundad – eller kungligt gynnad – stad fungerade som en flagga i sten och trä: här finns ordning, här finns rätt, här finns en hamn som kan skyddas. Stadens prestige växte också av religiösa skäl. Berättelsen om reliken – en träbit ur Kristi kors – knyter samman politik, tro och status på ett sätt som i medeltiden var lika praktiskt som symboliskt. Lödöse blev i sin tur Sveriges västliga port. Det var ingen storstad, men en nyckel: tullar, hantverk och internationella kontakter samlades där älven var som mest användbar för inlandet. Och staden var inte bara en marknadsplats. Dominikanerna etablerade sig i Lödöse 1243, och deras tegelbyggande och nätverk visar hur en handelsplats också kunde bli ett centrum för idéer, utbildning och kyrklig organisering. Att Sverige behövde en väg till Västerhavet är lätt att förstå militärt. Men det blev också ett kyrkopolitiskt och ekonomiskt projekt. Lödöse kunde fungera som en ventil: om Danmark eller Norge ensamt dominerade mynningen riskerade handeln att strypas och kyrkliga kommunikationer att försvåras. Mot slutet av 1200-talet och in i 1300-talet skiftar dramat. Hotet kommer inte bara från grannriken, utan från dynastiernas egna sprickor. I Sverige exploderar konflikten mellan kung Birger och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Nyköpings gästabud 1317 – där bröderna fängslas och senare dör – blir en chock som raserar kungens legitimitet och öppnar för en ny maktordning. Ur krisen stiger Magnus Eriksson fram som kung i både Sverige och Norge (1319). Men i kulisserna finns en av periodens mest intressanta aktörer: hertiginnan Ingeborg, som under sonens minderårighet försöker driva storpolitik där slott, län och personliga nätverk blir maktens verkliga valuta. När konflikterna hårdnar blir det tydligt hur man faktiskt kontrollerar ett gränsland: genom borgar. Bohus fästning, grundlagd 1308 av den norske kungen Håkon V Magnusson, placerades vid en knutpunkt där militär kontroll, administration och symbolik smälte samman. Bild: En detaljbild av Carta Marina som visar Göta älv. Olaus Magnus Carta Marina (1539), ett träsnitt i storformat över Skandinavien och “Nordens underverk”, utgiven i Venedig med stöd av Hieronymo Quirino. Kartan färglades senare och speglar 1500-talets syn på Norden och tidigmodern kartografi. Olaus Magnus, Public domain, via Wikimedia Commons. Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock Audio Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stalins svenska bensinbolag AB Nafta Syndikat var verksamt under åren 1928 till 1937 med flera hundra bensinmackar runt om i Sverige. Nafta Syndikat hade svensk ledning som var knutna till den kommunistiska tredje internationalen Komintern. Nafta Syndikat bröt bolsjevikernas ekonomiska isolering vilket gav intäkter i hårdvaluta, men var samtidigt inblandad i spionage och underjordisk kommunistisk verksamhet. Flera svenska anställda hörde av sig till polisen om de sovjetiska medarbetarna som reste mycket, men visste väldigt lite om att sälja bensin. I avsnitt 142 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna och barnbarnsbarn till Einar Kruse som ledde Nafta Syndikat och var en grå eminens i det stalinistiska Sveriges Kommunistiska Parti. Han är aktuell med boken Naftasyndikat - Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Efter flera partisprängningar var Sveriges kommunistiska parti ett litet disciplinerat parti som tog emot direkta order och pengar från Moskva. En av de ledande personerna i SKP, men relativt okänd för allmänheten, var Einar Kruse som varit med sedan grundandet av partiet 1917. Einar Kruse som hade arbetat på bank blev med tiden inblandad i flera företag som hade nära kopplingar med det nyfödda kommunistiska staten Sovjetunionen. Med svenska bulvanföretag hjälpte han bolsjevikerna att sälja av sin guldreserv på den internationella marknaden. Och senare att starta och driva AB Nafta Syndikat. Lyssna också på Svenska kryptokupper och gestapovänner och Sovjetunionens sammanbrott. Bild: Nafta-Syndikatets mack på Järnvägsgatan 3 1932. FOTOGRAF Gunner, Dan (1890 - 1980), Värmlands Museum Bildarkiv, Public Domain Bild omslag. Bensinstation Aktiebolag Nafta Syndikat med buss Gnesta-Malmköping tidigt 1900-tal. Bild avfotad oktober 1989 SLM SB13-590 - Fordon,” Sörmlands museum, hämtad 14 februari 2021, https://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/419227 Musik. Sovjetiska nationalsången spelad av Presidentorkestren led av Pavel Ovsyannikov och Moscow Kremlin Choir diregerad av Gennady Dmitryak, inspelad 2001, Creative Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stormaktskungen Karl X Gustavs (1622-60) militära framgångar formade mycket av dagens svenska gränser i kamp mot arvfienden Danmark. Han tog risker som gav utdelning i form av den mest fördelaktiga freden i Sveriges historia freden i Roskilde 1658. Trots detta har han en undanskymd plats i historieskrivning. Redan som ung visade Karl Gustav prov på en administrativ och militär kapacitet, vilket skulle komma att bli avgörande för hans framtida styre. Överviktig och slutkörd dog han i lunginflammation bara 37 år gammal. I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Björn Asker är docent i historia och före detta arkivråd vid Riksarkivet. Han har bland annat skrivit boken Karl X Gustav - En biografi. Karl X Gustav föddes den 8:e november 1622 på Nyköpingshus som son till pfalzgreven Johan Kasimir och prinsessan Katarina av Sverige. Han växte upp i Sverige, och hans uppfostran präglades av en gedigen utbildning där språk, historia, politik och krigiska färdigheter var centrala inslag. Han studerade en kort tid vid universitetet i Uppsala och företog en studieresa i Europa mellan 1638 och 1640. Under sin tid i Paris fick han utbildning vid den ledande riddarakademin. Vid tjugo års ålder reste han till den svenska armén i Tyskland, tjänstgjorde under Lennart Torstensson, befordrades till överste och deltog i flera sammandrabbningar, samt i krigståget mot Danmark 1643–1644. Karl X Gustav blev utnämnd till generalissimus för den svenska armén i Tyskland 1648–1650. Karl Gustav stod nära den svenska tronen som kusin till drottning Kristina, men som son till en tysk greve betraktades han i vissa kretsar som en utländsk inkräktare. Karl Gustavs föräldrar kämpade dock hårt för att ge honom en plats i tronföljden, helst genom äktenskap med drottning Kristina. Karl Gustav hoppades länge på detta giftermål, men till sist avvisade Kristina hans frieri. Trots detta utnämnde hon honom till sin efterträdare, och när hon abdikerade 1654 hyllades och kröntes Karl Gustav till kung samma dag. Karl X Gustavs regeringstid präglades av krig. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, ledde han Sverige i krig mot Polen. Karl Gustavs huvudmål med detta krig var att förvärva tullintäkter från Polens hamnar och förhindra Ryssland från att få tillgång till Östersjön. Men kriget gick inte som planerat, och när Sverige attackerades av Danmark vände han sina vapen mot det landet istället. Efter attacken mot Danmark 1657 ledde Karl X Gustav den svenska armén i ett av de mest framgångsrika fälttågen i Sveriges historia. Han tågade över Stora Bält på isen och besegrade den danska armén. Resultatet var Roskildefreden 1658, där Danmark tvingades avträda Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län. Därmed regerade Karl X Gustav över ett större rike än någon annan svensk kung, före eller efter honom. Efter Roskildefreden gick Karl X Gustav åter i krig, denna gång med målet att fullständigt eliminera det danska hotet. Om han hade lyckats, skulle Norden ha varit förenat under en enda krona, som under medeltiden. Men Karl X Gustav dog plötsligt 1660, bara 37 år gammal. Hans död kan delvis tillskrivas hans ohälsosamma livsstil, men också den enorma arbetsbörda som hans ambitioner medfört. Bild: Porträtt från 1600-talet på Karl X Gustav i hjälmkrona med plym, blå mantel och kommandostav målad av David Klöcker Ehrenstrahl, Skoklosters slott, Wikipedia, Public Domain. Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons Lyssna också på Hedvig Eleonora blev rikets första dam under 55 år. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarna på Grönland levde på randen till den kända världen. Där var jordbruket en balansakt och järn, timmer och måste komma utifrån. Handeln blev den livlina som band grönlänningarna till Skandinavien och vidare till Europa. Därför reste vikingarna hundra tals mil norrut på somrarna i öppna små båtar för att få tillgång till en eftertraktad handelsvara – valrossbetar. Betar som kunde förvandlas till romanska krucifix, exklusiva skrin och andra statusföremål i Europas kyrkor och furstehov. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om hur modern arkeogenetik och nya tolkningar av handel och resurser kastar nytt ljus över nordbornas valrossjakt – och varför den blev så central för koloniernas liv på Grönland. När Erik den röde och andra islänningar grundade de grönländska bygderna omkring år 985 etablerade de sig som boskapsskötande bönder i fjordlandskapet i sydväst: Österbygden i söder och Västerbygden längre norrut. Traditionellt skandinaviskt jordbruk var svårt att bedriva i en arktisk miljö och jakt blev en överlevnadsfråga. Valrossbetar var en högvärdig, tät och transportvänlig exportvara, och nordbornas läge gav dem tillgång till stora bestånd norr om bygderna. I skriftliga källor beskrivs sommarens jaktexpeditioner till Norðrsetur (”de norra jaktmarkerna”). De kunde pågå nästan hela sommaren och tömde därmed bygderna på arbetskraft – just när den korta jordbrukssäsongen var som mest intensiv. Den stora nyheten är den högupplösta kartläggningen i en Science Advances-studie (27 september 2024), där ett urval kulturföremål av valrosselfenben genetiskt källbestäms till konkreta jaktområden och delas in i två perioder: en tidig (före cirka 1120) och en sen (efter cirka 1120). Här blir DNA-resultaten historiskt explosiva: de antyder en systematisk förskjutning från lokala till allt mer avlägsna jaktmarker. Forskarna tolkar det som en ekologisk dominoeffekt – där trycket på mer lättåtkomliga bestånd ökar och driver expansionen norrut. Att flytta jakten norrut var inte bara en fråga om vilja, utan om kapacitet. Studien diskuterar att nordborna kan ha haft ett mycket begränsat tidsfönster – omkring tio veckor – för sommarens jakt, och att olika fartygstyper kan ha använts: från mindre, roddbaserade båtar till större expeditionsfartyg med betydligt större besättning. När jaktens tyngdpunkt förskjuts mot North Water Polynya hamnar den dessutom i ett område där andra arktiska grupper rört sig. Studien väger tre scenarier: att nordborna jagade själva, att de fick elfenben via utbyte med arktiska jägare, eller en kombination. För den tidiga perioden bedöms direkt nordisk jakt som mest sannolik. För den senare perioden öppnas tydligare möjligheter för interaktion i högarktis, inte minst eftersom Tuniit (sen Dorset) och senare Thule-inuiter fanns i och kring dessa områden. Samtidigt är själva byteshandeln svår att bevisa i detalj. Ändå finns indikationer på kontakter: nordiskt material dyker upp på Thule-platser under 1200–1300-talen, och forskarna pekar på möjliga möteszoner i nordliga farvatten. Om valrossbetarna var koloniernas styrka kunde det också bli deras svaghet. Forskningen om nordbornas ekonomi beskriver ofta perioden fram till mitten av 1200-talet som relativt blomstrande, medan senare tid påverkas av förändrade handelsvillkor, politisk kontroll och andra påfrestningar. Bild: Valrossjakt skildrad i Olaus Magnus' verk Historia om de nordiska folken (1555), där djuret beskrivs som ”en kolossal fisk av en elefants storlek”. Bilden illustrerar hur nordbor jagade valrossar för deras värdefulla skinn och elfenbensliknande betar. Bildkälla: Olaus Magnus, 1555. Public domain. I montage med Bärsärken av de berömda Lewis schackpjäserna. Musik: Electra To The Baltic Sea av Giuseppe Rizzo. Storyblock Audio. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.